Komplicerat

Varför måste allt vara så komplicerat?  Varför kan inte vissa saker bara vara och bara funka? Varför måste allt vara så svårt? Det är för mycket som man hela tiden måste tänka på och överväga och det driver ju en till vansinne... Det finns en del saker som jag skulle vilja göra utan att behöva tänka efter vad som skulle kunna hända utifrån det... Men så börjar man ändå tänka på sånt som vad kan hända om jag gör så eller säger så, har jag verkligen pengar till det, skulle det över huvudtaget fungera... Och sedan sitter man där helt förvirrad och osäker på allt fast man ändå var helt säker på en del av det från början... Så varför "hoppar" man bara inte? Varför tar man inte det dära klivet bara utan att tänka på allt? Jo för man är upplärd att man måste tänka på konsekvenserna som kan uppstå utav sina handlingar... Ja visst ibland kan det vara bra, självklart! Men ibland känns det som att det vore bättre att bara satsa och går det åt helvete så gör det... Men varför vågan jag ändå inte göra det? Varför låser det sig och snurrar som en karusell på ecstasy i skallen på mig? Det gör mig bara yr, förvirrad och ännu mer utmattad än vad jag redan är av livet...

Man kanske bara ska försöka ta det dära klivet ut i det okända och faller man så faller man, men jag hoppas att jag ändå landar någorlunda mjukt då...

Skriva av sig...

Jaha då var man här igen... Var ju flera år sedan sist, men känner att mycket har hänt och behöver få ut mig en hel del, så here it is...

Oktober 2012 Jag fyller år och släkten kommer för att fira andreas håller sig undan som vanligt och är allmänt osocial. Jag blir skit irriterad men håller en god min som vanligt till besöket då man självklart inte orkar tjaffsa om det när man har besök... Någon dag eller vecka senare är det AW med jobbet och detta var första gången som jag faktiskt var med, jag var as taggad och glad att jag äntligen oxå kunde hänga med. Men den lyckan blev inte långvarit, under kvällen så skriver andreas då och då och frågar vad vi gör och vilka jag är med... Jag svarar när jag får tillfälle, men det är inte tillräckligt då jag senare på kvällen får sms med "antar att du hittat bortamatch?" och massa skit om att jag är otrogen bara för att jag inte svarar på smsen på direkten... Fatta om jag lackar, full och så får man höra sånt från den man älskar... Hur fan känns det lixom?! Jag la det bakom mig för den kvällen iaf och fortsätte ha en super kul kväll med mina underbara kollegor. Dagen efter när jag väl kom hem konfronterade jag honom om va fan det var för skit han höll på med... Han sa... (minns inte exakt nu, men...) Att "vad ska jag tro när du inte svarar...." Men fan hört talas om tillit eller?! Ne tydligen inte...

Efter detta var första gången jag verkligen fundera på vad fan det var för en förhållande jag var i... Efter någon dag av en massa fundering på vårat förfållande och hur det verkligen var så beslutade jag mig att jag inte ville vara i ett sånt förhållande där man inte lita på varandra, knappt prata eller umgicks med varandra... Ett förhållande där man sa god morogn, åkte till jobbet, hem från jobbet, satt i varsitt rum i lägenheten och sedan sa "puss, godnatt" Det var en vanlig dag för oss, och vad fan är det för ett liv när man är 21 år... Det är inte okej, jag vill ju leva livet lite... Ha en partner med mig på äventyren inte göra dom själv... vill ju att man ska kunna uppleva saker tsm... Men så var det verkligen inte... Så beslutade mig för att jag kan inte vara kvar i detta förhållande för jag mår inte bra av det... Jag var låst och kontrollerad, och det är INTE okej! Så i slutet av Oktober bestämde jag mig för att göra slut...

November 2012
Dagarna gick och tillslut blev det veckorna... Jag hade bestämt mig för vad jag skulle göra, men visste nu inte hur jag skulle göra det... Vi var ändå nästan tsm i 3 år, bodde tsm och var förlovade... Det var lixom inte bara att ta sitt och dra... Men blev mer och mer att jag var med mina kollegor från jobbet och kom hem sent eller till o med sov kvar hos kompisar för jag inte ville hem... En dag skrev han och fråga "älskar du mig fortfarande?"... Jag kunde inte svara på det mer än "ja det gör jag, vi pratar när jag kommer hem"... Jag älskade honom på ett sett, för vi har upplevt mycket tillsammans och det är inte så att jag hata honom, jag älska honom inte längre bara som i kärlek-älska... Jag sov hos en kompis den kvällen och vi prata massa... Jag hade nu bestämt mig att jag måste säga något till honom...

December 2012
Minns detta mer väl än något annat... den 15 December... Jag kommer hem efter en kväll ute med vänner... Jag snacka med mina vänner innan jag åkte hem och berätta vad jag tänk göra när jag kommer hem... Jag tänker göra slut, för jag orkar inte mer... Mina vänner är underbara och stöttar och säger att om jag inte vill sova kvar hemma så får jag komma och sova hos dom, no problem... Så hem åker jag och vi sätter oss i soffan och jag säger att jag inte känner detsamma för honom längre... Att jag älskar honom på ett sätt men att det är inte kärlek längre det bara är lixom... Svårt att förklara... Men så sa jag iaf och han blev ju så klart ledsen men även chockad då han inte alls hade varit beredd på det... Han hade inte sett hur vi levde, eller uppfattat att jag hade blivit mer off och dragit mig undan... Han hade inte reagerat alls på det... Det visar ju bara ännu mer hur fel vårat förhållande var... Att han inte märker något sånt är konstigt... Men jag gjorde slut iaf... Han fråga om det fanns något han kunde göra för att ändra på mitt beslut och nej det kunde han inte, Han hade fått sina chanser... Men han tog dom inte, det var försent nu... Han ville att jag skulle stanna kvar, äta mat, se på film och sova kvar.. Som ett sista bra minne... Vi åt mat och såg 20 min kanske av en film och jag kände bara hur fel det var... Så jag sa att jag kunde inte stanna, packade det viktigaste och drog till en kompis... Mitt i natten... Men det var det ända rätta just då, jag kunde inte stanna det kändes så fel att vara kvar, jag ville bara där i från...

Fick bo hos ett par vänner första veckan sedan flyttade jag hem till päronen i några veckor... Men det funkade inge bra så tillslut fick jag bo på soffan hos en underbar vän i 2 månader... Det var skönt att få komma till en helt ny plats och bara få komma bort från allt... Började umgås med nytt folk och det kändes så befriande så det är löjligt, men det var precis vad jag behövde... Jag började ganska snabbt ta upp kontakten med en del av de vänner jag förlorade pga honom... Det kändes så bra att kunna prata med dom jag ville prata med igen och göra det utan att hela tiden ha känslan av att någon håller koll på mig... Det är sjukt hur man blir vrickad i huvudet av någon som kontrollerar en så som han gjorde... Jag kan än idag 5 månader senare komma på mig själv att jag behöver inte meddela att jag sätter mig i bilen, kör hem, är hemma, lagar mat, kollar på tv, pratar med mamma, går på toa och går och lägger mig... Jag behöver inte meddela sånt längre och det är så skönt så jag fattar inte hur jag stod ut med det under en sån lång tid... Det är ju rätt sjukt att jag gjorde det... Det är ju INTE okej... Nu när jag tänker efter så är det helt sjukt... Jag behövde hela tiden meddela vad jag gjorde, vart jag var och vem jag var med... Och var det någon han inte gilla så fick jag höra allt möjligt från att jag var dum i huvudet som var med den personen ist för att vara hemma med honom till att jag var otrogen till jag vet inte vad... Det var ju CP!

Jag kommer aldrig någonsin tillåta mig själv att hamna i en liknande sits igen, jag måste få ha de vänner jag vill! Jag måste få göra det jag vill! Jag måste få LEVA mitt liv!

Idag har jag fått tillbaka de vänner som är viktiga och fått även nya underbara vänner som finns här för mig och jag finns här för dom. Jag bor för första gången någonsin helt själv i en underbar lägenhet och jag trivs super bra! Har en toppen jobb och just nu kan jag inte begära så mycket mer :) Jag tar det som det kommer nu, ingen stress och ingen panik!


NEVER EVER EVER AGAIN! Ingen kan kontrollera mig!