Dags att sätta bollen i rullning!

Nästa vecka är det dags att söka till Matte C kursen som jag ska läsa under vintern. Känner mig ordentligt taggat för den och vill bara börja redan nu. Har faktiskt känt så i några veckor så det känns som att detta kommer gå bra, känner att jag för en gångs skull verkligen vill lära mig och klara mig igenom hela kursen bra oxå. Menar med det att inte bara flyta igenom utan jag ska göra allt jag kan och lite till, ska verkligen satsa allt på denna kurs nu.

Vi verkligen kunna ta mig vidare och börja plugga nu. Vill få en ordentlig utbildning framför allt, men vill även känna på hela studentlivet en gång i mitt liv iaf så varför inte passa på det nu. Men känner att jag behöver komma vidare, vill inte sitta fast med det jag gör idag resten av mitt liv. Det är inte vad jag föreställde mig som min karriär. Vill ändå göra något mer än vad jag gör idag även fast jag trivs med det jobb jag har idag. Men kul att få prova på olika saker tills man hittar det man verkligen brinner för och vill jobba med. Vad det nu är, ja det är en bra fråga!?

Lyssna kan alla med förstå är det svåra.

Jag vill inte lägga mina problem, tankar och min ångest på någon annan. Det jag känner vill jag inte att någon ska känna. Det är inte kul. Men jag behöver ha någon som jag kan prata med, jag behöver veta att det finns någon som jag kan prata med när som helst. Detta utan att jag ska uppfattas som dryg, på eller allmänt jobbig. Jag vill inte uppfattas som en person som inte kan gå vidare, som eltar och som bara nöter samma sak om och om igen. Men för mig är det inte samma sak om och om, för mig är det saker som hela tiden utvecklas, förändras eller jag får ny info om. För andra kan jag förstå om det upplevs som samma historia om och om igen, men för mig är det inte det.

Jag vet inte hur jag ska göra. För jag vill inte tvinga mig på någon men jag behöver fortfarande ha någon att vända mig till när det blir jobbigt. Jaja visst kan man prata med såna som får betalt för att lyssna på folks problem, men vad hjälper det mig när jag nu sitter här 23 på kvällen och skulle behöva prata med någon. De finns bara tillgängliga på vissa tider och det funkar inte för mig...

Många kan säga att de förstår och vet precis vad man ska göra, men det funkar inte riktigt så... Man kan prata om det, men när man väl sitter där så funkar det inte som man riktigt vill...


"Behöver tala ut, behöver spy galla
Ingen berörs, Ingen förstår
Många lyssnar, inte alla
Lyssna kan alla men förstå är det svåra."

Födelsedag

Ångesten börjar uppstå, dagarna räknas ned och snart är dagen här som jag fasat i snart ett år. Med andra ord sedan denna dag var sist så har det snart gått ett helt år, förr året var denna dagen åt helvete. Var inte alls kul...

Var tänkt att det skulle bli ett party med en del vänner över, men en efter en sa de att de inte kunde komma av olika anledningar. Tillslut skulle de bara bli en liten middag men det blev ett missförstånd och det sket sig oxå så där satt jag ensam och ingen kom för att gratta mig. Jag har alltid varit noggrann med att fira mina vänner och komma ihåg deras dag och försökt göra den dagen speciell på något vis iaf. Men ingen gjorde det för mig.

Min dåvarande sambo fick jag nästintill säga till honom för att han skulle göra något för mig. Så ska det inte vara anser jag, vänner och familj ska vakta upp på den som fyller år utan att den personen ska be om det, det är inte rätt... I min familj har vi tex alltid väckt den som fyller med frukost på sängen och en liten present. Det är kanske mer än vad andra gör men då det är vad jag är van med så var det väldigt konstigt och obehagligt att inte få något alls, att ingen uppmärksammade det överhuvudtaget.

Idag har jag ingen sambo eller pojkvän för den delen, men jag har underbara vänner idag som jag vet eller hoppas iaf kommer minnas min dag och säga något åtminstånde, jag förväntar mig inte en parad för mig men jag hoppas ändå på något som visar att de minns och att de bryr sig om mig.

Folk säger till mig att det är bra att prata med vänner och familj när jag får ångest eller det blir för mycket på en gång. Dock känner jag att detta är något jag inte vill prata om högt för jag vill inte att folk ska "take pitty on me" och därför fira mig, det är inte rätt. Så jag är tyst och hoppas att någon iaf kommer komma ihåg min dag detta år. Men jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag kommer må ännu sämre om det blir en  repris av förra året, kommer skylla på mig själv för att det måste vara nå fel på mig, kommer skylla på mig själv för att jag inte sa något, men vad kommer det hjälpa... Inte alls egentligen, men kommer med största sannolikhet vara så det blir då...

Saknar...

Det finns vissa saker som jag saknar när det kommer till att vara i ett förhållande. Några av de sakerna är att ha någon vid sin sida när man sover, att någon välkomnar en hem, saknar att ha någon att äta middag tsm med - börjar bli tråkigt att äta själv framför tv:en. Det finns så många saker som jag skulle kunna rabbla upp men dessa tre är de som poppat upp i huvet mest den senaste tiden.

Dessa är saker som kommer av automatik när man väl är i ett förhållande, men nu när jag inte är i något så kom jag att tänka på att de är dessa saker som jag verkligen saknar. Dessa vardags sakerna är de som betyder mest på ett sätt och ändå är det de sakerna som man tar för givet lättast. Men det är även dessa sakerna som jag saknar som mest idag. Konstigt tycker jag på ett sett, men ändå inte. Det blir ju en del av vardagen så...

Sen börjar jag tänka och filosofera och inser på något vis att varför jag saknar dessa saker är på något vis för jag saknar att ha någon att berätta om min dag för. Lika så att ha någon som frågar hur man dag varit. Det är så litet men gör så mycket, är intressant hur någon så "liten" schest kan man tycka, kan påverka och göra så mycket för en person...

Thoughts and Words

Deceive, Betrayal, Pain
Small, Corner, Alone

Closing, Photos, Memories
Spinning, Promises, Hurt

It's worst in the dark



Eyes closed, pictures are flshing by
Are they real, memories or imagination

Been pushed down, deep down to the floor
Left with tears, pain and feeling small

Corners were safe, nobody could touch
Thoughts spinning, leaving me alone

Will it ever get out of my head...



I know my worst fear, what is yours?

För stunden...

Idag, just idag, känns det bra.

Idag har jag inte känns mig nedstämd, har inte tänkt på alla negativa saker som händer runt mig och har inte bara varit neutral, idag har jag faktiskt kunnat säga "det är bra" och jag har faktiskt menat det. Nu ska vi ju inte hoppa iförväg och säga att allt är bra, fixat, löst och att det kommer att alltid vara bra framöver. För så är det inte... Dock så just idag känns det bra, inte okej, utan bra. Vet att allt går i vågor för mig just nu, vissa dagar blir jag lite ledsen bara inombords över en enstaka sak, men det går över när jag tänkter bort det. Däremot finns det sedan de dagarna när jag blir överröst med alla tankar om allt som händer just nu på en och samma gång, de dagarna är jag ledsen även utåt och det försvinner inte bara genom att tänka på något annat eller hitta på något med underbara vänner. Utan de dagarna måste jag få vara ledsen, det är väl en del av hela bearbetningsprocessen. Men jag ska ändå påpeka att jag jätte gärna vill ändå göra saker dessa dagar, även om jag kanske inte visar utåt att jag uppskattar de och tycker det är kul så tycker jag det verkligen.

Vissa dagar mår jag bra och man kan tro att allt är bra och kommer vara det framöver, men det är bara en av de alla upp och nedgångar. Hoppas bara att mina vänner och folk kan acceptera att jag kan vara lite som en klimakteriekossa, men jag förstår även att det inte kan vara lätt för de att förstå och veta hur de ska hantera det hela. Om jag kunde berätta det för dem så skulle jag, men jag själv vet inte om att jag är ett vrak för än när jag sitter i ett hörn, hyperventilerar och tårarna slutar inte rinna...

Men idag mår jag bra, hoppas det håller i sig några dagar denna gång :)