Komma skall...

Ja tiden rullar på och nu kan jag med handen på hjärtat säga att så bra som jag mår idag och har gjort de senaste 2 månaderna iaf har jag inte mått på väldigt länge. Känner som en riktigt stor sten har lyfts från mina axlar och jag faktiskt kan andas igen och leva mitt liv.

Jag söke ju till Matte C kurs i november och har nu fått besked att jag blev antagen till den så nu blir det att plugga lite igen då. Är riktigt taggad och motiverad, har även underbara vänner som erbjudit att hjälpa mig med kursen så jag verkligen förstår den och lär mig något för en gångs skull. Så det känns toppen, behöver bara få hem min lärobok som jag beställt nu så är jag redo att börja.

Men först är det jul och nyårsfirande på schemat, julen kommer spenderas med familjen och släkten och nyår kommer spenderas med vännerna och vi har planerat en ordentlig nyårsmiddag så kommer bli riktigt trevligt, kan ju inte bli annat när man får vara med de man trivs som bäst med.

Planerna på flytt, plugg och ev nytt jobb är satta i rullning nu iaf och det känns skönt. Äntligen händer det något och jag får göra precis som jag vill och vad jag vill. Så håller på att skriva om mitt CV för att börja söka jobb efter festligeheterna och sen i vår blir det att göra högskoleprovet och söka till högskola. Får jag jobb tidigare så vore det toppen, är så trött på det jag gör idag så nu är det dags att gå vidare. Jobbat där i ca 2 år så nu är det dags!

Boende i nya staden är halv fixat, har några alternativ att välja mellan åtminstone så det känns bra att jag vet att det finns, så jag inte behöver oroa mig över det. Siktar på att vara inneboende hos någon till en början iaf och försöka hitta lägenhet så fort det är möjligt, dock är det ganska svårt så får se hur det går med det. Men en sak åt gången nu...

Är bara så oerhört taggad på var de kommande 6 månaderna har att bjuda på! :D

Dags att sätta bollen i rullning!

Nästa vecka är det dags att söka till Matte C kursen som jag ska läsa under vintern. Känner mig ordentligt taggat för den och vill bara börja redan nu. Har faktiskt känt så i några veckor så det känns som att detta kommer gå bra, känner att jag för en gångs skull verkligen vill lära mig och klara mig igenom hela kursen bra oxå. Menar med det att inte bara flyta igenom utan jag ska göra allt jag kan och lite till, ska verkligen satsa allt på denna kurs nu.

Vi verkligen kunna ta mig vidare och börja plugga nu. Vill få en ordentlig utbildning framför allt, men vill även känna på hela studentlivet en gång i mitt liv iaf så varför inte passa på det nu. Men känner att jag behöver komma vidare, vill inte sitta fast med det jag gör idag resten av mitt liv. Det är inte vad jag föreställde mig som min karriär. Vill ändå göra något mer än vad jag gör idag även fast jag trivs med det jobb jag har idag. Men kul att få prova på olika saker tills man hittar det man verkligen brinner för och vill jobba med. Vad det nu är, ja det är en bra fråga!?

Lyssna kan alla med förstå är det svåra.

Jag vill inte lägga mina problem, tankar och min ångest på någon annan. Det jag känner vill jag inte att någon ska känna. Det är inte kul. Men jag behöver ha någon som jag kan prata med, jag behöver veta att det finns någon som jag kan prata med när som helst. Detta utan att jag ska uppfattas som dryg, på eller allmänt jobbig. Jag vill inte uppfattas som en person som inte kan gå vidare, som eltar och som bara nöter samma sak om och om igen. Men för mig är det inte samma sak om och om, för mig är det saker som hela tiden utvecklas, förändras eller jag får ny info om. För andra kan jag förstå om det upplevs som samma historia om och om igen, men för mig är det inte det.

Jag vet inte hur jag ska göra. För jag vill inte tvinga mig på någon men jag behöver fortfarande ha någon att vända mig till när det blir jobbigt. Jaja visst kan man prata med såna som får betalt för att lyssna på folks problem, men vad hjälper det mig när jag nu sitter här 23 på kvällen och skulle behöva prata med någon. De finns bara tillgängliga på vissa tider och det funkar inte för mig...

Många kan säga att de förstår och vet precis vad man ska göra, men det funkar inte riktigt så... Man kan prata om det, men när man väl sitter där så funkar det inte som man riktigt vill...


"Behöver tala ut, behöver spy galla
Ingen berörs, Ingen förstår
Många lyssnar, inte alla
Lyssna kan alla men förstå är det svåra."

Födelsedag

Ångesten börjar uppstå, dagarna räknas ned och snart är dagen här som jag fasat i snart ett år. Med andra ord sedan denna dag var sist så har det snart gått ett helt år, förr året var denna dagen åt helvete. Var inte alls kul...

Var tänkt att det skulle bli ett party med en del vänner över, men en efter en sa de att de inte kunde komma av olika anledningar. Tillslut skulle de bara bli en liten middag men det blev ett missförstånd och det sket sig oxå så där satt jag ensam och ingen kom för att gratta mig. Jag har alltid varit noggrann med att fira mina vänner och komma ihåg deras dag och försökt göra den dagen speciell på något vis iaf. Men ingen gjorde det för mig.

Min dåvarande sambo fick jag nästintill säga till honom för att han skulle göra något för mig. Så ska det inte vara anser jag, vänner och familj ska vakta upp på den som fyller år utan att den personen ska be om det, det är inte rätt... I min familj har vi tex alltid väckt den som fyller med frukost på sängen och en liten present. Det är kanske mer än vad andra gör men då det är vad jag är van med så var det väldigt konstigt och obehagligt att inte få något alls, att ingen uppmärksammade det överhuvudtaget.

Idag har jag ingen sambo eller pojkvän för den delen, men jag har underbara vänner idag som jag vet eller hoppas iaf kommer minnas min dag och säga något åtminstånde, jag förväntar mig inte en parad för mig men jag hoppas ändå på något som visar att de minns och att de bryr sig om mig.

Folk säger till mig att det är bra att prata med vänner och familj när jag får ångest eller det blir för mycket på en gång. Dock känner jag att detta är något jag inte vill prata om högt för jag vill inte att folk ska "take pitty on me" och därför fira mig, det är inte rätt. Så jag är tyst och hoppas att någon iaf kommer komma ihåg min dag detta år. Men jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag kommer må ännu sämre om det blir en  repris av förra året, kommer skylla på mig själv för att det måste vara nå fel på mig, kommer skylla på mig själv för att jag inte sa något, men vad kommer det hjälpa... Inte alls egentligen, men kommer med största sannolikhet vara så det blir då...

Saknar...

Det finns vissa saker som jag saknar när det kommer till att vara i ett förhållande. Några av de sakerna är att ha någon vid sin sida när man sover, att någon välkomnar en hem, saknar att ha någon att äta middag tsm med - börjar bli tråkigt att äta själv framför tv:en. Det finns så många saker som jag skulle kunna rabbla upp men dessa tre är de som poppat upp i huvet mest den senaste tiden.

Dessa är saker som kommer av automatik när man väl är i ett förhållande, men nu när jag inte är i något så kom jag att tänka på att de är dessa saker som jag verkligen saknar. Dessa vardags sakerna är de som betyder mest på ett sätt och ändå är det de sakerna som man tar för givet lättast. Men det är även dessa sakerna som jag saknar som mest idag. Konstigt tycker jag på ett sett, men ändå inte. Det blir ju en del av vardagen så...

Sen börjar jag tänka och filosofera och inser på något vis att varför jag saknar dessa saker är på något vis för jag saknar att ha någon att berätta om min dag för. Lika så att ha någon som frågar hur man dag varit. Det är så litet men gör så mycket, är intressant hur någon så "liten" schest kan man tycka, kan påverka och göra så mycket för en person...

Thoughts and Words

Deceive, Betrayal, Pain
Small, Corner, Alone

Closing, Photos, Memories
Spinning, Promises, Hurt

It's worst in the dark



Eyes closed, pictures are flshing by
Are they real, memories or imagination

Been pushed down, deep down to the floor
Left with tears, pain and feeling small

Corners were safe, nobody could touch
Thoughts spinning, leaving me alone

Will it ever get out of my head...



I know my worst fear, what is yours?

För stunden...

Idag, just idag, känns det bra.

Idag har jag inte känns mig nedstämd, har inte tänkt på alla negativa saker som händer runt mig och har inte bara varit neutral, idag har jag faktiskt kunnat säga "det är bra" och jag har faktiskt menat det. Nu ska vi ju inte hoppa iförväg och säga att allt är bra, fixat, löst och att det kommer att alltid vara bra framöver. För så är det inte... Dock så just idag känns det bra, inte okej, utan bra. Vet att allt går i vågor för mig just nu, vissa dagar blir jag lite ledsen bara inombords över en enstaka sak, men det går över när jag tänkter bort det. Däremot finns det sedan de dagarna när jag blir överröst med alla tankar om allt som händer just nu på en och samma gång, de dagarna är jag ledsen även utåt och det försvinner inte bara genom att tänka på något annat eller hitta på något med underbara vänner. Utan de dagarna måste jag få vara ledsen, det är väl en del av hela bearbetningsprocessen. Men jag ska ändå påpeka att jag jätte gärna vill ändå göra saker dessa dagar, även om jag kanske inte visar utåt att jag uppskattar de och tycker det är kul så tycker jag det verkligen.

Vissa dagar mår jag bra och man kan tro att allt är bra och kommer vara det framöver, men det är bara en av de alla upp och nedgångar. Hoppas bara att mina vänner och folk kan acceptera att jag kan vara lite som en klimakteriekossa, men jag förstår även att det inte kan vara lätt för de att förstå och veta hur de ska hantera det hela. Om jag kunde berätta det för dem så skulle jag, men jag själv vet inte om att jag är ett vrak för än när jag sitter i ett hörn, hyperventilerar och tårarna slutar inte rinna...

Men idag mår jag bra, hoppas det håller i sig några dagar denna gång :)

Skulle bara ha stannat kvar i sängen...

Ja det var ju en rolig dag igår, måndag, på jobbet... Behöver få ur mig lite... Gick till jobbet, kändes okej. Väl på jobbet börja alla dra den vanliga "hej, allt bra?" jag sa, ja. Men det kändes inte rätt att säga så... Vart efter timmarna gick och lunchen komma kände jag ingen mat lust heller, ville bara sitta i mitt hörn med min musik utan att någon prata med mig eller ens titta på mig. Var en sån dag tänkte jag. Lyckades tillslut peta i mig lite mat och sedan var det dags för ett möte. Efter det mötet kände jag bara hur matt jag var i hela kroppen och huvudet och ville bara därifrån. Stannade kvar i lokalen med min chef och sa "nu går jag hem"...

De små orden var allt som behövdes sägas högt för att jag skulle bryta ihop totalt... Skit kul att göra det på jobbet, NOT! Men men, blev som det blev iaf, fick självklart gå hem och fick även ta några dagar från jobbet för att bara ta det lugnt. Det är välbehövligt! Så torkar tårarna och går ut och plockar ihop mina saker då Frida säger bara "hej" och det brister för mig igen... Yey... Men vi går undan pratar lite och jag får en chans att ordentligt samla mig, hon hjälper mig plocka ihop mina saker och följer mig ut. Tar några djupa andetag och sedan åker jag hem.

Väl hemma kan jag inte sluta gråta, tårarna fortsätter bara rinna utan att jag gör ett ljud. Det är som en kran som inte går att stänga av på flera timmar. Skönt och befriande på ett sätt att bara få ut allt men även något fruktansvärt jobbigt och påfrestande har nu haft ont i huvudet sedan dess och det är nu snart 24 timmar sedan allt brast för mig. Är inte jätte skönt, men tar det bara lugnt nu och kollar på lite serier, lite film och lyssnar på musik vart om annat.

Fick möjligheten att åka till en kompis dessa dagar jag är från jobbet, och den tog jag. Skönt att komma från vardagen men även skönt att inte behöva vara ensam när man inte mår tipp topp...

Djupa tankar

Jaa nu sitter man här igen och känner att man behöver skriva av sig lite igen. Lika bra att ta lite då och då ist för att samla på sig massa igen, slutade ju inge bra sist så...

Men i söndags kom mor, far och mormor på besök hos mig, för att se hur jag bor och hur jag har det idag. Är ju en del som hänt den senaste tiden, men nu har jag kommit i ordning i lägenheten och jag trivs allmänt bra med jobb och vännerna  nu. Dock skulle även morfar ha följt med och besökt mig. Morfar är det nu så att han är sjuk och kan ha vissa bra dagar och vissa mindre bra, men vi har fått veta att han kommer aldrig bli bra. Denna dag orkade han inte komma och hälsa på, han var yr och mådde inge bra, vilket är okej. Det är så det är just nu och det är jag fullt medveten om, ändå inte kul. Jag vill ju att han ska se hur fick jag fått det och hur bra jag faktiskt har det idag.

Var en super härlig och mysig dag med mor, far och mormor, det säger jag inget annat om. Vi åt lunch ute, shoppade lite och sedan fikade vi hemma hos mig med kladdkaka och kaffe. Var en riktigt bra dag med andra ord, men morfar var inte där... Efter de hade åkt så började tankarna snurra och tillslut kommer jag till de dära negativa tankarna som man egentligen inte riktigt får tänk men som man ändå gör ibland. Började tänka att, tänk om morfar aldrig kommer orka komma och hälsa på, tänk om han aldrig får se vart jag bor, tänk om han aldrig får se hur bra jag har det idag. Visst jag kan åka och hälsa på honom, men det är inte samma sak...

Man kan ju dra det hela ännu längre och tänka att han kanske inte kommer få se mina barn, få se mig gifta mig, få se mig flytta till villa, få se mig så där ordentligt lycklig som jag en dag hoppas att jag kommer få vara. Det är ju inte omöjligt att han inte kommer få se dessa sakerna, men det gäller mer allmänt för de äldre i släkten så på något sett gör inte det mig lika ledsen, för det är ändå något man hela tiden har vetat om att de kanske inte kommer hinna se vissa av de sakerna. Självklart hoppas jag och drömmer jag att de kommer få se och uppleva någon av de delarna tillsammans med mig iaf, men det är inget man kan veta. Egentligen kan man väl inte veta någonting för allt kan ju lika väl försvinna för en imorgon...

Ne nu blev det väldigt djupa och negativa tankar, men det är tankar som man vid få tillfällen ändå måste låta sig själv få tänka på, men inte allt för länge då kanske man aldrig ser det positiva och ljusa här i livet igen och det vore ju nå fruktansvärt tråkigt... Både för en själv eller för de runt omkring en...

Forever alone...

Vissa dagar så känner man sig nå fruktansvärt ensam, man sitter hemma och känner att man vill göra nå vettigt av dagen men vännerna är upptagna med annat. Inget fel i det, självklar måste man få göra vad man vill, men då känner jag "va fan ska jag hitta på då?" Det är då man för en kort stund känner sig "forever alone..." Man försöker hitta på något på egen hand, blir ofta sånt som att städa, fixa, sortera och organisera, iaf för mig :P Men när man redan gjort att det då, jo då börjar man kolla om man behöver åka på något ärende, men inte det heller. Man går vidare till serier, film, tv, spel men det tröttnar man oxå på efter ett tag. Visst är det ljuvligt att ha dagar då man inte behöver hitta på något och kan gå hemma i pyjamas hela dagen, men de dagar när man inte känner för det är inte så roliga jämt.

Sedan är det de med vissa människor i allmänhet att man försöker höra av sig, men får inget svar, man avvaktar och tänkte "han/hon hör av sig så fort de ser att jag försökt nå den" 24 timmar senare... fortfarande inget svar, och då känner jag iaf lite att det inte är så kul att höra av sig till den personen för man kan uppfattas som jobbig, påfrestande, dryg eller något mera. Men på samma gång kan det vara så enkelt att personen helt enkelt inte haft tid att höra av sig eller missat det, man är ju bara människa menar jag. Men händer det flera gånger så blir man ju misstänksam till slut, det går ju inte att komma ifrån...

Kan kännas lite som att jag är den enda som upplever det på detta vis, men det tvivlar jag ändå på. Vet att jag har underbara vänner som ställer upp för mig och finns där för mig, vi umgås och hittar på hyss tillsammans och vi behöver inte umgås varje dag, varje minut. Då skulle vi nog tröttna på varandra ist! Så man behöver ju tid från varandra oxå men är inte alla gånger roligt i alla fulla fall.. :P

Djävulen!

Människans värsta fiende kan det tolkas som. Den kommer när du minst anar och biter sig tag där du är som mest sårbar, gror och biter sig fast ordentligt tills den inte går att ta bort. Det är försent, visst har dagens teknik och medicin bättre verkan men beror på när man hittar den och var den bosatt sig. Det är inte rättvist, den går inte att riktigt döda, bara minska eller ta bort med våld och smärta. Du kan trycka i dig olika mediciner och tabletter, du sväller upp och mår ännu sämre till vilken nytt att bli ännu sämre och ännu mer förhindrad än man var innan. Det ska hjälpa "ge det tid", men hur mycket tid kan man ge något när man bara mår dåligt och inte känner att man orkar med något, inte kan se ordentligt, inte kan höra ordentligt, inte kan gå ordentligt. Visst man måste ha hopp om att en dag vänder det till det bättre, men jag har svårt att se detta när det bara blir mörkare och mörkare... Jag är sjukt negativ, detta pga vad jag sett denna fiende göra tidigare. Hur den bryter ned en till ens yttersta, tar ifrån en allt som glädjer en, hur glimten i ögonen tillslut även den försvinner och allt som är kvar är något som inte borde vara...

FUCK CANCER!

Läsa kurs!

Har idag tagit första klivit mot mitt nya liv och vad som komma skall inom det närmsta året. Har idag tagit kontant med Komvux för att läsa kursen Matematik C. Det är en kurs som har dykt upp i de flesta utbildningar som intresserar mig, så tänkte att om jag börjar med att läsa den kursen så har jag iaf behörighet för att söka till olika utbildningar till hösten 2014 sedan. Har ännu inte bestämt mig helt för vad jag faktiskt vill plugga men har tid på mig att reda ut det.

Det jag vet att jag vill ha inom mitt yrke är en personlig kontakt med medarbetare eller kunder på något vis samt gärna få med någon typ av teknik i vardagen för det är något jag även gillar. Vet även att jag så småningom vill vara team leader eller chef för en viss del personal, hur stor grupp det återstår att se. Den som kan säga till mig vad detta jobb heter får en kaka!! :D

Sluta Röka

Dags att faktiskt sluta röka, hittills har det gått 17 timmar sedan jag tog sista ciggen, inte lång tid än men det är tillräckligt lång tid för att abstinensen ska uppstå!! Men jag ska klara det, skriver detta mest som en påminnelse till mig själv nu :P

Vad kommer här näst?

Ja nu sitter man här och funderar på vad man ska göra med livet. Sitter idag med ett jobb som jag gillar och trivs med, har underbara kollegor och trivs allmänt bra i staden jag bor i. Har för en gångsskull även underbara vänner utanför jobbet som alltid finns där och ställer upp för en. Det enda som är, lönen är ju piss dålig och det känns inte direkt som man har möjlighet att klättra något extremt inom detta företag.

Då kommer vi till frågan, "Så vad ska man göra istället då?" Så nu sitter jag här och kollar runt vad det finns för olika jobb att söka och vad som kan verka intressant och passande just för mig. Det som är intressant och som jag skulle vilja söka till har jag ingen som helst behörighet för. Då kommer vi till nästa steg i denna oerhört energitagande tanke processen. Ska man börja plugga och faktiskt ta och skaffa sig en ordentlig utbildning, kanske är dags att göra ett försök iaf. Vilket leder mig till nästa, The jungel of schools! Vad ska man välja för program, vilken skola, vart i landet, vilken är bäst och matar på intressent hos en?!

Ja så nu sitter jag här och letar mig igenom denna oändliga djungel av program och skolor i hopp om att hitta något som är intressant nog för att jag inte ska tappa intresset eller orken för att slutföra utbildningen om jag väl kommer in...! För när jag väl bestämt mig för vad jag vill plugga och vart så måste man ju söka och kanske, kanske inte kommer man in. Fan va kul! Så man hinner lagom få upp hoppen tills ångesten kommer igen! xD Inte ska det vara lätt heller, känns som de som kom på antagningssystemen älskade att se människor plågas av väntan, oron och ångesten som uppstod. Damn U!

Men back to the ämne... Någon annat känner jag iaf att jag vill göra, frågan är ju bara vad. Känner att jag vill veta vad och att jag faktiskt får göra det oxå innan jag tar beslut att lämna den trygghet jag har idag. Lite mesigt kanske men jag har äntligen hittat ro i vardagen och känner att jag har landat och har nu kunnat börja njuta av livet lite då och då igen. Känner att jag vill inte backa för mycket i den processen än nödvändigt. För tex flytta kan jag ju behöva göra men det är jag okej med, är ju inte så att man inte kan åka och hälsa på nära och kära :) 

A bit fucked up!

Ja nu sitter man här 9 månader senare, inte en enda dag har jag ångrat det beslutet jag tog då. Det är det bästa jag kunde göra. Men nu när jag ser tillbaka på det hela så blir jag så arg och besviken på mig själv att jag kunde låta det på gå så länge och att det gick så långt som det gjorde. Jag inser dagligen nya saker om mig och det är inte alltid bra saker. Ta bara här för en vecka sedan då jag fick panik och slängde ut min kompis, jag kände mig kvävd och berövad på min frihet och det är en känsla jag aldrig vill känna igen! Det var så jag kände mig konstant för 9 månader sedan, det är hemskt att inte kunna få träffa sina vänner och när man väl träffar de så får man bara massa skit kastat på sig och man känner skuld för att vara med de. Så ska det inte vara! Lika så, att kunna få göra vad man vill när man vill, det kanske inte alltid funkar beroende på vad man vill göra, men som att åka över till en vän på en fika eller bara för att snacka skit en stund oavsett vilken tid på dygnet det är, för det ska inte spela någon roll.

Jag har insett och är fullt medveten om att jag är a bit fucked up efter det förhållandet som jag var i, och det är något som jag måste jobba på, med mig själv. Det finns ingen annan som kan göra det åt mig, självklart behöver jag mina vänners stöd och hjälp men i slutet är det endast jag som kan styra över mitt egna öde och mitt liv. Det är jag som bestämmer vilka jag vill ha vid min sida genom mitt liv, ingen kan bestämma det åt mig. Det är jag som bestämmer vad jag vill göra med mitt liv, vad jag vill uppleva och vart jag vill hamna, det är ingen annan är jag som bestämmer det. Det SKA ingen annan än jag bestämma för det är mitt liv och jag måste få göra det som känns bra för mig och som jag vill göra. Ingen ska kunna bestämma det åt mig vad jag kan och inte kan göra eller vad jag får eller inte får göra!

För att byta lite ämne så försöker jag hitta mig själv just nu och förstå mig på vart det är jag står när det gäller vissa saker. Jag tror att jag är mellan en "förhållandetyp" och "singeltyp" just för tillfället. Jag vill inte vara låst och behöva ta hänsyn till någon annan 24/7, jag vill festa ibland och hitta på saker, åka på spontanresor eller göra knasiga saker helt random. Funderar på att dra till norge i någon månad och sedan åka till thiland ett tag med the gang, kanske börja plugga eller iaf skaffa mig ett bättre betalt jobb någonstans i vårat avlånga land. MEN på samma gång skulle det vara super mysigt att ha någon att sova med, äta middagar tsm med och kunna prata med, att ha någon vid sin sida som stöttar och tröstar, om inte ännu bättre som skulle vilja göra alla tidigare nämnda saker tsm med mig som att dra till norge, thiland och sedan se vart saker och ting tar oss. Men det känns som att den personen finns inte riktigt... Man kan ju iaf få drömma.

Komplicerat

Varför måste allt vara så komplicerat?  Varför kan inte vissa saker bara vara och bara funka? Varför måste allt vara så svårt? Det är för mycket som man hela tiden måste tänka på och överväga och det driver ju en till vansinne... Det finns en del saker som jag skulle vilja göra utan att behöva tänka efter vad som skulle kunna hända utifrån det... Men så börjar man ändå tänka på sånt som vad kan hända om jag gör så eller säger så, har jag verkligen pengar till det, skulle det över huvudtaget fungera... Och sedan sitter man där helt förvirrad och osäker på allt fast man ändå var helt säker på en del av det från början... Så varför "hoppar" man bara inte? Varför tar man inte det dära klivet bara utan att tänka på allt? Jo för man är upplärd att man måste tänka på konsekvenserna som kan uppstå utav sina handlingar... Ja visst ibland kan det vara bra, självklart! Men ibland känns det som att det vore bättre att bara satsa och går det åt helvete så gör det... Men varför vågan jag ändå inte göra det? Varför låser det sig och snurrar som en karusell på ecstasy i skallen på mig? Det gör mig bara yr, förvirrad och ännu mer utmattad än vad jag redan är av livet...

Man kanske bara ska försöka ta det dära klivet ut i det okända och faller man så faller man, men jag hoppas att jag ändå landar någorlunda mjukt då...

Skriva av sig...

Jaha då var man här igen... Var ju flera år sedan sist, men känner att mycket har hänt och behöver få ut mig en hel del, så here it is...

Oktober 2012 Jag fyller år och släkten kommer för att fira andreas håller sig undan som vanligt och är allmänt osocial. Jag blir skit irriterad men håller en god min som vanligt till besöket då man självklart inte orkar tjaffsa om det när man har besök... Någon dag eller vecka senare är det AW med jobbet och detta var första gången som jag faktiskt var med, jag var as taggad och glad att jag äntligen oxå kunde hänga med. Men den lyckan blev inte långvarit, under kvällen så skriver andreas då och då och frågar vad vi gör och vilka jag är med... Jag svarar när jag får tillfälle, men det är inte tillräckligt då jag senare på kvällen får sms med "antar att du hittat bortamatch?" och massa skit om att jag är otrogen bara för att jag inte svarar på smsen på direkten... Fatta om jag lackar, full och så får man höra sånt från den man älskar... Hur fan känns det lixom?! Jag la det bakom mig för den kvällen iaf och fortsätte ha en super kul kväll med mina underbara kollegor. Dagen efter när jag väl kom hem konfronterade jag honom om va fan det var för skit han höll på med... Han sa... (minns inte exakt nu, men...) Att "vad ska jag tro när du inte svarar...." Men fan hört talas om tillit eller?! Ne tydligen inte...

Efter detta var första gången jag verkligen fundera på vad fan det var för en förhållande jag var i... Efter någon dag av en massa fundering på vårat förfållande och hur det verkligen var så beslutade jag mig att jag inte ville vara i ett sånt förhållande där man inte lita på varandra, knappt prata eller umgicks med varandra... Ett förhållande där man sa god morogn, åkte till jobbet, hem från jobbet, satt i varsitt rum i lägenheten och sedan sa "puss, godnatt" Det var en vanlig dag för oss, och vad fan är det för ett liv när man är 21 år... Det är inte okej, jag vill ju leva livet lite... Ha en partner med mig på äventyren inte göra dom själv... vill ju att man ska kunna uppleva saker tsm... Men så var det verkligen inte... Så beslutade mig för att jag kan inte vara kvar i detta förhållande för jag mår inte bra av det... Jag var låst och kontrollerad, och det är INTE okej! Så i slutet av Oktober bestämde jag mig för att göra slut...

November 2012
Dagarna gick och tillslut blev det veckorna... Jag hade bestämt mig för vad jag skulle göra, men visste nu inte hur jag skulle göra det... Vi var ändå nästan tsm i 3 år, bodde tsm och var förlovade... Det var lixom inte bara att ta sitt och dra... Men blev mer och mer att jag var med mina kollegor från jobbet och kom hem sent eller till o med sov kvar hos kompisar för jag inte ville hem... En dag skrev han och fråga "älskar du mig fortfarande?"... Jag kunde inte svara på det mer än "ja det gör jag, vi pratar när jag kommer hem"... Jag älskade honom på ett sett, för vi har upplevt mycket tillsammans och det är inte så att jag hata honom, jag älska honom inte längre bara som i kärlek-älska... Jag sov hos en kompis den kvällen och vi prata massa... Jag hade nu bestämt mig att jag måste säga något till honom...

December 2012
Minns detta mer väl än något annat... den 15 December... Jag kommer hem efter en kväll ute med vänner... Jag snacka med mina vänner innan jag åkte hem och berätta vad jag tänk göra när jag kommer hem... Jag tänker göra slut, för jag orkar inte mer... Mina vänner är underbara och stöttar och säger att om jag inte vill sova kvar hemma så får jag komma och sova hos dom, no problem... Så hem åker jag och vi sätter oss i soffan och jag säger att jag inte känner detsamma för honom längre... Att jag älskar honom på ett sätt men att det är inte kärlek längre det bara är lixom... Svårt att förklara... Men så sa jag iaf och han blev ju så klart ledsen men även chockad då han inte alls hade varit beredd på det... Han hade inte sett hur vi levde, eller uppfattat att jag hade blivit mer off och dragit mig undan... Han hade inte reagerat alls på det... Det visar ju bara ännu mer hur fel vårat förhållande var... Att han inte märker något sånt är konstigt... Men jag gjorde slut iaf... Han fråga om det fanns något han kunde göra för att ändra på mitt beslut och nej det kunde han inte, Han hade fått sina chanser... Men han tog dom inte, det var försent nu... Han ville att jag skulle stanna kvar, äta mat, se på film och sova kvar.. Som ett sista bra minne... Vi åt mat och såg 20 min kanske av en film och jag kände bara hur fel det var... Så jag sa att jag kunde inte stanna, packade det viktigaste och drog till en kompis... Mitt i natten... Men det var det ända rätta just då, jag kunde inte stanna det kändes så fel att vara kvar, jag ville bara där i från...

Fick bo hos ett par vänner första veckan sedan flyttade jag hem till päronen i några veckor... Men det funkade inge bra så tillslut fick jag bo på soffan hos en underbar vän i 2 månader... Det var skönt att få komma till en helt ny plats och bara få komma bort från allt... Började umgås med nytt folk och det kändes så befriande så det är löjligt, men det var precis vad jag behövde... Jag började ganska snabbt ta upp kontakten med en del av de vänner jag förlorade pga honom... Det kändes så bra att kunna prata med dom jag ville prata med igen och göra det utan att hela tiden ha känslan av att någon håller koll på mig... Det är sjukt hur man blir vrickad i huvudet av någon som kontrollerar en så som han gjorde... Jag kan än idag 5 månader senare komma på mig själv att jag behöver inte meddela att jag sätter mig i bilen, kör hem, är hemma, lagar mat, kollar på tv, pratar med mamma, går på toa och går och lägger mig... Jag behöver inte meddela sånt längre och det är så skönt så jag fattar inte hur jag stod ut med det under en sån lång tid... Det är ju rätt sjukt att jag gjorde det... Det är ju INTE okej... Nu när jag tänker efter så är det helt sjukt... Jag behövde hela tiden meddela vad jag gjorde, vart jag var och vem jag var med... Och var det någon han inte gilla så fick jag höra allt möjligt från att jag var dum i huvudet som var med den personen ist för att vara hemma med honom till att jag var otrogen till jag vet inte vad... Det var ju CP!

Jag kommer aldrig någonsin tillåta mig själv att hamna i en liknande sits igen, jag måste få ha de vänner jag vill! Jag måste få göra det jag vill! Jag måste få LEVA mitt liv!

Idag har jag fått tillbaka de vänner som är viktiga och fått även nya underbara vänner som finns här för mig och jag finns här för dom. Jag bor för första gången någonsin helt själv i en underbar lägenhet och jag trivs super bra! Har en toppen jobb och just nu kan jag inte begära så mycket mer :) Jag tar det som det kommer nu, ingen stress och ingen panik!


NEVER EVER EVER AGAIN! Ingen kan kontrollera mig!