Skulle bara ha stannat kvar i sängen...

Ja det var ju en rolig dag igår, måndag, på jobbet... Behöver få ur mig lite... Gick till jobbet, kändes okej. Väl på jobbet börja alla dra den vanliga "hej, allt bra?" jag sa, ja. Men det kändes inte rätt att säga så... Vart efter timmarna gick och lunchen komma kände jag ingen mat lust heller, ville bara sitta i mitt hörn med min musik utan att någon prata med mig eller ens titta på mig. Var en sån dag tänkte jag. Lyckades tillslut peta i mig lite mat och sedan var det dags för ett möte. Efter det mötet kände jag bara hur matt jag var i hela kroppen och huvudet och ville bara därifrån. Stannade kvar i lokalen med min chef och sa "nu går jag hem"...

De små orden var allt som behövdes sägas högt för att jag skulle bryta ihop totalt... Skit kul att göra det på jobbet, NOT! Men men, blev som det blev iaf, fick självklart gå hem och fick även ta några dagar från jobbet för att bara ta det lugnt. Det är välbehövligt! Så torkar tårarna och går ut och plockar ihop mina saker då Frida säger bara "hej" och det brister för mig igen... Yey... Men vi går undan pratar lite och jag får en chans att ordentligt samla mig, hon hjälper mig plocka ihop mina saker och följer mig ut. Tar några djupa andetag och sedan åker jag hem.

Väl hemma kan jag inte sluta gråta, tårarna fortsätter bara rinna utan att jag gör ett ljud. Det är som en kran som inte går att stänga av på flera timmar. Skönt och befriande på ett sätt att bara få ut allt men även något fruktansvärt jobbigt och påfrestande har nu haft ont i huvudet sedan dess och det är nu snart 24 timmar sedan allt brast för mig. Är inte jätte skönt, men tar det bara lugnt nu och kollar på lite serier, lite film och lyssnar på musik vart om annat.

Fick möjligheten att åka till en kompis dessa dagar jag är från jobbet, och den tog jag. Skönt att komma från vardagen men även skönt att inte behöva vara ensam när man inte mår tipp topp...

Djupa tankar

Jaa nu sitter man här igen och känner att man behöver skriva av sig lite igen. Lika bra att ta lite då och då ist för att samla på sig massa igen, slutade ju inge bra sist så...

Men i söndags kom mor, far och mormor på besök hos mig, för att se hur jag bor och hur jag har det idag. Är ju en del som hänt den senaste tiden, men nu har jag kommit i ordning i lägenheten och jag trivs allmänt bra med jobb och vännerna  nu. Dock skulle även morfar ha följt med och besökt mig. Morfar är det nu så att han är sjuk och kan ha vissa bra dagar och vissa mindre bra, men vi har fått veta att han kommer aldrig bli bra. Denna dag orkade han inte komma och hälsa på, han var yr och mådde inge bra, vilket är okej. Det är så det är just nu och det är jag fullt medveten om, ändå inte kul. Jag vill ju att han ska se hur fick jag fått det och hur bra jag faktiskt har det idag.

Var en super härlig och mysig dag med mor, far och mormor, det säger jag inget annat om. Vi åt lunch ute, shoppade lite och sedan fikade vi hemma hos mig med kladdkaka och kaffe. Var en riktigt bra dag med andra ord, men morfar var inte där... Efter de hade åkt så började tankarna snurra och tillslut kommer jag till de dära negativa tankarna som man egentligen inte riktigt får tänk men som man ändå gör ibland. Började tänka att, tänk om morfar aldrig kommer orka komma och hälsa på, tänk om han aldrig får se vart jag bor, tänk om han aldrig får se hur bra jag har det idag. Visst jag kan åka och hälsa på honom, men det är inte samma sak...

Man kan ju dra det hela ännu längre och tänka att han kanske inte kommer få se mina barn, få se mig gifta mig, få se mig flytta till villa, få se mig så där ordentligt lycklig som jag en dag hoppas att jag kommer få vara. Det är ju inte omöjligt att han inte kommer få se dessa sakerna, men det gäller mer allmänt för de äldre i släkten så på något sett gör inte det mig lika ledsen, för det är ändå något man hela tiden har vetat om att de kanske inte kommer hinna se vissa av de sakerna. Självklart hoppas jag och drömmer jag att de kommer få se och uppleva någon av de delarna tillsammans med mig iaf, men det är inget man kan veta. Egentligen kan man väl inte veta någonting för allt kan ju lika väl försvinna för en imorgon...

Ne nu blev det väldigt djupa och negativa tankar, men det är tankar som man vid få tillfällen ändå måste låta sig själv få tänka på, men inte allt för länge då kanske man aldrig ser det positiva och ljusa här i livet igen och det vore ju nå fruktansvärt tråkigt... Både för en själv eller för de runt omkring en...

Forever alone...

Vissa dagar så känner man sig nå fruktansvärt ensam, man sitter hemma och känner att man vill göra nå vettigt av dagen men vännerna är upptagna med annat. Inget fel i det, självklar måste man få göra vad man vill, men då känner jag "va fan ska jag hitta på då?" Det är då man för en kort stund känner sig "forever alone..." Man försöker hitta på något på egen hand, blir ofta sånt som att städa, fixa, sortera och organisera, iaf för mig :P Men när man redan gjort att det då, jo då börjar man kolla om man behöver åka på något ärende, men inte det heller. Man går vidare till serier, film, tv, spel men det tröttnar man oxå på efter ett tag. Visst är det ljuvligt att ha dagar då man inte behöver hitta på något och kan gå hemma i pyjamas hela dagen, men de dagar när man inte känner för det är inte så roliga jämt.

Sedan är det de med vissa människor i allmänhet att man försöker höra av sig, men får inget svar, man avvaktar och tänkte "han/hon hör av sig så fort de ser att jag försökt nå den" 24 timmar senare... fortfarande inget svar, och då känner jag iaf lite att det inte är så kul att höra av sig till den personen för man kan uppfattas som jobbig, påfrestande, dryg eller något mera. Men på samma gång kan det vara så enkelt att personen helt enkelt inte haft tid att höra av sig eller missat det, man är ju bara människa menar jag. Men händer det flera gånger så blir man ju misstänksam till slut, det går ju inte att komma ifrån...

Kan kännas lite som att jag är den enda som upplever det på detta vis, men det tvivlar jag ändå på. Vet att jag har underbara vänner som ställer upp för mig och finns där för mig, vi umgås och hittar på hyss tillsammans och vi behöver inte umgås varje dag, varje minut. Då skulle vi nog tröttna på varandra ist! Så man behöver ju tid från varandra oxå men är inte alla gånger roligt i alla fulla fall.. :P

Djävulen!

Människans värsta fiende kan det tolkas som. Den kommer när du minst anar och biter sig tag där du är som mest sårbar, gror och biter sig fast ordentligt tills den inte går att ta bort. Det är försent, visst har dagens teknik och medicin bättre verkan men beror på när man hittar den och var den bosatt sig. Det är inte rättvist, den går inte att riktigt döda, bara minska eller ta bort med våld och smärta. Du kan trycka i dig olika mediciner och tabletter, du sväller upp och mår ännu sämre till vilken nytt att bli ännu sämre och ännu mer förhindrad än man var innan. Det ska hjälpa "ge det tid", men hur mycket tid kan man ge något när man bara mår dåligt och inte känner att man orkar med något, inte kan se ordentligt, inte kan höra ordentligt, inte kan gå ordentligt. Visst man måste ha hopp om att en dag vänder det till det bättre, men jag har svårt att se detta när det bara blir mörkare och mörkare... Jag är sjukt negativ, detta pga vad jag sett denna fiende göra tidigare. Hur den bryter ned en till ens yttersta, tar ifrån en allt som glädjer en, hur glimten i ögonen tillslut även den försvinner och allt som är kvar är något som inte borde vara...

FUCK CANCER!

Läsa kurs!

Har idag tagit första klivit mot mitt nya liv och vad som komma skall inom det närmsta året. Har idag tagit kontant med Komvux för att läsa kursen Matematik C. Det är en kurs som har dykt upp i de flesta utbildningar som intresserar mig, så tänkte att om jag börjar med att läsa den kursen så har jag iaf behörighet för att söka till olika utbildningar till hösten 2014 sedan. Har ännu inte bestämt mig helt för vad jag faktiskt vill plugga men har tid på mig att reda ut det.

Det jag vet att jag vill ha inom mitt yrke är en personlig kontakt med medarbetare eller kunder på något vis samt gärna få med någon typ av teknik i vardagen för det är något jag även gillar. Vet även att jag så småningom vill vara team leader eller chef för en viss del personal, hur stor grupp det återstår att se. Den som kan säga till mig vad detta jobb heter får en kaka!! :D

Sluta Röka

Dags att faktiskt sluta röka, hittills har det gått 17 timmar sedan jag tog sista ciggen, inte lång tid än men det är tillräckligt lång tid för att abstinensen ska uppstå!! Men jag ska klara det, skriver detta mest som en påminnelse till mig själv nu :P

Vad kommer här näst?

Ja nu sitter man här och funderar på vad man ska göra med livet. Sitter idag med ett jobb som jag gillar och trivs med, har underbara kollegor och trivs allmänt bra i staden jag bor i. Har för en gångsskull även underbara vänner utanför jobbet som alltid finns där och ställer upp för en. Det enda som är, lönen är ju piss dålig och det känns inte direkt som man har möjlighet att klättra något extremt inom detta företag.

Då kommer vi till frågan, "Så vad ska man göra istället då?" Så nu sitter jag här och kollar runt vad det finns för olika jobb att söka och vad som kan verka intressant och passande just för mig. Det som är intressant och som jag skulle vilja söka till har jag ingen som helst behörighet för. Då kommer vi till nästa steg i denna oerhört energitagande tanke processen. Ska man börja plugga och faktiskt ta och skaffa sig en ordentlig utbildning, kanske är dags att göra ett försök iaf. Vilket leder mig till nästa, The jungel of schools! Vad ska man välja för program, vilken skola, vart i landet, vilken är bäst och matar på intressent hos en?!

Ja så nu sitter jag här och letar mig igenom denna oändliga djungel av program och skolor i hopp om att hitta något som är intressant nog för att jag inte ska tappa intresset eller orken för att slutföra utbildningen om jag väl kommer in...! För när jag väl bestämt mig för vad jag vill plugga och vart så måste man ju söka och kanske, kanske inte kommer man in. Fan va kul! Så man hinner lagom få upp hoppen tills ångesten kommer igen! xD Inte ska det vara lätt heller, känns som de som kom på antagningssystemen älskade att se människor plågas av väntan, oron och ångesten som uppstod. Damn U!

Men back to the ämne... Någon annat känner jag iaf att jag vill göra, frågan är ju bara vad. Känner att jag vill veta vad och att jag faktiskt får göra det oxå innan jag tar beslut att lämna den trygghet jag har idag. Lite mesigt kanske men jag har äntligen hittat ro i vardagen och känner att jag har landat och har nu kunnat börja njuta av livet lite då och då igen. Känner att jag vill inte backa för mycket i den processen än nödvändigt. För tex flytta kan jag ju behöva göra men det är jag okej med, är ju inte så att man inte kan åka och hälsa på nära och kära :) 

A bit fucked up!

Ja nu sitter man här 9 månader senare, inte en enda dag har jag ångrat det beslutet jag tog då. Det är det bästa jag kunde göra. Men nu när jag ser tillbaka på det hela så blir jag så arg och besviken på mig själv att jag kunde låta det på gå så länge och att det gick så långt som det gjorde. Jag inser dagligen nya saker om mig och det är inte alltid bra saker. Ta bara här för en vecka sedan då jag fick panik och slängde ut min kompis, jag kände mig kvävd och berövad på min frihet och det är en känsla jag aldrig vill känna igen! Det var så jag kände mig konstant för 9 månader sedan, det är hemskt att inte kunna få träffa sina vänner och när man väl träffar de så får man bara massa skit kastat på sig och man känner skuld för att vara med de. Så ska det inte vara! Lika så, att kunna få göra vad man vill när man vill, det kanske inte alltid funkar beroende på vad man vill göra, men som att åka över till en vän på en fika eller bara för att snacka skit en stund oavsett vilken tid på dygnet det är, för det ska inte spela någon roll.

Jag har insett och är fullt medveten om att jag är a bit fucked up efter det förhållandet som jag var i, och det är något som jag måste jobba på, med mig själv. Det finns ingen annan som kan göra det åt mig, självklart behöver jag mina vänners stöd och hjälp men i slutet är det endast jag som kan styra över mitt egna öde och mitt liv. Det är jag som bestämmer vilka jag vill ha vid min sida genom mitt liv, ingen kan bestämma det åt mig. Det är jag som bestämmer vad jag vill göra med mitt liv, vad jag vill uppleva och vart jag vill hamna, det är ingen annan är jag som bestämmer det. Det SKA ingen annan än jag bestämma för det är mitt liv och jag måste få göra det som känns bra för mig och som jag vill göra. Ingen ska kunna bestämma det åt mig vad jag kan och inte kan göra eller vad jag får eller inte får göra!

För att byta lite ämne så försöker jag hitta mig själv just nu och förstå mig på vart det är jag står när det gäller vissa saker. Jag tror att jag är mellan en "förhållandetyp" och "singeltyp" just för tillfället. Jag vill inte vara låst och behöva ta hänsyn till någon annan 24/7, jag vill festa ibland och hitta på saker, åka på spontanresor eller göra knasiga saker helt random. Funderar på att dra till norge i någon månad och sedan åka till thiland ett tag med the gang, kanske börja plugga eller iaf skaffa mig ett bättre betalt jobb någonstans i vårat avlånga land. MEN på samma gång skulle det vara super mysigt att ha någon att sova med, äta middagar tsm med och kunna prata med, att ha någon vid sin sida som stöttar och tröstar, om inte ännu bättre som skulle vilja göra alla tidigare nämnda saker tsm med mig som att dra till norge, thiland och sedan se vart saker och ting tar oss. Men det känns som att den personen finns inte riktigt... Man kan ju iaf få drömma.