I hopp om att få lite struktur och sortering på mina tankar och vad som komma skall.
Just nu,
- Tenta
- Omtenta
- Utsparkparty
- Bartömning/sittning
Oro: Att klara tentorna, att få pengarna att räcka tills nästa gång pengar kommer in på kontot men att ändå kunna delta i så mycket som möjligt. Att jag verkligen kommer kunna ha kul och njuta av den sista veckan i skolan innan sommarlovet.
Under sommaren,
- Jobba så mycket jag kan.
- Åka hem till familjen ca 1 vecka
- Träna
- Göra saker JAG mår bra utav.
- Åka på partykryssning i slutet av augusti.
Oro: Att jag inte kommer få jobba så mycket som jag hoppats på, och därmed kommer inte få så mycket i lön jag hoppas. Att ha för lite pengar för att gå runt i sommar. Att jag kommer bli uttråkad och inte ha några att umgås med då de flesta åker hem över hela sommaren. Men på samma gång kan det va skönt att ha egentid.
Det är mycket att tänka på nu, men försöker ta en sak åt gången. Idag är det tentaplugg som står på schemat!
2015/06/03
2015/06/02
Muren faller.
Klockan var 23:00, måndagen den 1 Juni 2015.
Jag kliver in i duschen, måste duscha för jag ska jobba imorgon tänker jag, måste ju se någorlunda pigg och fräsch ut. Kan ju inte se ut som jag legat i sängen i 3 dagar... Fast det egentligen är precis det jag gjort, men det orkar jag inte visa för nytt folk, främmande folk, folk som fortfarande försöker få en uppfattning om vem jag är.
Jag duschar, det går bra. Det går okej, det går åt helvete. Jag gråter, i duschen, medans jag sköljer ur det sista balsamet ur mitt hår. Det går inte att hantera detta längre, jag gråter men jag känner inte tårarna, känner bara vattnet som rinner ned för min hud, ned för min kropp. Jag blev helt lam. Jag låter mig själv gråta, låter mig själv verkligen få vara ledsen, tillåter mig själv att verkligen släppa ut allt jag samlat på mig den senaste tiden, vilket är mycket.
Det var inget som plötsligt hände som just i denna stund fick mig att börja gråta. Så varför gråter jag då? Jag gråter alla tårar jag hållit inne innan resan till Tallinn, när jag funderade på hur jag skulle få ihop resten av månaden. Jag gråter för att även fast resan till Tallinn var oerhört kul så var den jobbig och påfrestande, mycket folk man inte känner, nära inpå en, många på en gång. Konflikter uppstod och sårande ord sades, men där och då bet jag ihop, jag ville inte visa mig svag, jag ville inte visa mig sårad, jag vill inte att en person ska ha en påverkan på mig. Kom hem i två dagar, för lite sömn, jobba två heltidspass, för att sedan åka till Stockholm i fyra dagar. Fyra dagar som var ännu mer givande för själen men också utmattande, fick umgås med goda vänner och njuta av livets tillvaro, på samma gång som viss under liggande irritation fanns kvar, den gnagde, och vid minsta lilla irritation som uppstod så blev den gånger åtta åtminstone. God mat, The Color Run, Underbara vänner och Eurovision, det är den bästa sammanfattningen av Stockholm.
För att sen komma tillbaka hem och hoppas på att få lugn och ro, tid att återhämta sig från de alla upplevelserna som tar en tid att bearbeta och få sjunka in. Men upptäcker då att den person man försökt lära känna de senaste månader inte alls visar sig vara den man trodde, trodde jag hade förstått mig på personen, trodde han förstod sig på mig, iallafall en större den än det visade sig. Att hantera detta nu ovanpå allt annat som redan ligger som obearbetat och gnager och sedan koppla bort det under dagtid för att fokusera på skolan. Att på kvällstid plugga inför kommande dag och även tänka igenom hur man vill go vidare med denna person. Om man vill gå vidare. Hur skulle man gå vidare?
På detta vis har jag försökt hålla mig vid vattenytan för att få luft de senaste veckorna, vattnet drar mig ned till slut. Hela "jag-mår-bra-muren" faller, och den faller inte lätt, den faller som om det vore slutet på andra världskriget, hela jag faller. Vem tar emot mig?
Jag har idag inte många men o så underbara vänner som finns där för mig när jag hamnar i mina mörka perioder, de är mina skyddsänglar och jag vet inte vad jag skulle göra utan de. Tre är mitt tur nummer, tre stycken änglar har jag som vakar över mig. De är ljuset i mitt oändliga mörker! J, S & T<3 nbsp="" p="">
Jag duschar, jag gråter, muren faller, jag har ingen kontroll, jag kan inte sluta, ringer en ängel ihop om något, vet inte vad men vet att ängeln kan hjälpa mig på något vis. Och det gör ängeln min också även denna gång, jag sitter ihopkurad i soffan och behöver inte säga något alls, han finns där på andra sidan telefonen och det är allt jag behöver i just den stunden för att kunna lugna mig. Ibland behövs inte ord bara vetskapen om att man inte är ensam.
Det är okej att vara ledsen har jag lärt mig, jag har fått lära mig själv det, det är okej att gråta. Det är okej att inte alltid vara stark, att inte alltid orka med allt, att inte alltid visa sig osårbar. Men jag väljer idag mina stunder när jag får vara ledsen, jag vill fortfarande inte visa det för vem som helst, men jag håller inte heller det inom mig tills det blir en explosion. Jag väljer mina stunder, jag väljer.
Jag är idag 23 år och jag håller på att lära mig hur jag fungerar.
Jag kliver in i duschen, måste duscha för jag ska jobba imorgon tänker jag, måste ju se någorlunda pigg och fräsch ut. Kan ju inte se ut som jag legat i sängen i 3 dagar... Fast det egentligen är precis det jag gjort, men det orkar jag inte visa för nytt folk, främmande folk, folk som fortfarande försöker få en uppfattning om vem jag är.
Jag duschar, det går bra. Det går okej, det går åt helvete. Jag gråter, i duschen, medans jag sköljer ur det sista balsamet ur mitt hår. Det går inte att hantera detta längre, jag gråter men jag känner inte tårarna, känner bara vattnet som rinner ned för min hud, ned för min kropp. Jag blev helt lam. Jag låter mig själv gråta, låter mig själv verkligen få vara ledsen, tillåter mig själv att verkligen släppa ut allt jag samlat på mig den senaste tiden, vilket är mycket.
Det var inget som plötsligt hände som just i denna stund fick mig att börja gråta. Så varför gråter jag då? Jag gråter alla tårar jag hållit inne innan resan till Tallinn, när jag funderade på hur jag skulle få ihop resten av månaden. Jag gråter för att även fast resan till Tallinn var oerhört kul så var den jobbig och påfrestande, mycket folk man inte känner, nära inpå en, många på en gång. Konflikter uppstod och sårande ord sades, men där och då bet jag ihop, jag ville inte visa mig svag, jag ville inte visa mig sårad, jag vill inte att en person ska ha en påverkan på mig. Kom hem i två dagar, för lite sömn, jobba två heltidspass, för att sedan åka till Stockholm i fyra dagar. Fyra dagar som var ännu mer givande för själen men också utmattande, fick umgås med goda vänner och njuta av livets tillvaro, på samma gång som viss under liggande irritation fanns kvar, den gnagde, och vid minsta lilla irritation som uppstod så blev den gånger åtta åtminstone. God mat, The Color Run, Underbara vänner och Eurovision, det är den bästa sammanfattningen av Stockholm.
För att sen komma tillbaka hem och hoppas på att få lugn och ro, tid att återhämta sig från de alla upplevelserna som tar en tid att bearbeta och få sjunka in. Men upptäcker då att den person man försökt lära känna de senaste månader inte alls visar sig vara den man trodde, trodde jag hade förstått mig på personen, trodde han förstod sig på mig, iallafall en större den än det visade sig. Att hantera detta nu ovanpå allt annat som redan ligger som obearbetat och gnager och sedan koppla bort det under dagtid för att fokusera på skolan. Att på kvällstid plugga inför kommande dag och även tänka igenom hur man vill go vidare med denna person. Om man vill gå vidare. Hur skulle man gå vidare?
På detta vis har jag försökt hålla mig vid vattenytan för att få luft de senaste veckorna, vattnet drar mig ned till slut. Hela "jag-mår-bra-muren" faller, och den faller inte lätt, den faller som om det vore slutet på andra världskriget, hela jag faller. Vem tar emot mig?
Jag har idag inte många men o så underbara vänner som finns där för mig när jag hamnar i mina mörka perioder, de är mina skyddsänglar och jag vet inte vad jag skulle göra utan de. Tre är mitt tur nummer, tre stycken änglar har jag som vakar över mig. De är ljuset i mitt oändliga mörker! J, S & T<3 nbsp="" p="">
Jag duschar, jag gråter, muren faller, jag har ingen kontroll, jag kan inte sluta, ringer en ängel ihop om något, vet inte vad men vet att ängeln kan hjälpa mig på något vis. Och det gör ängeln min också även denna gång, jag sitter ihopkurad i soffan och behöver inte säga något alls, han finns där på andra sidan telefonen och det är allt jag behöver i just den stunden för att kunna lugna mig. Ibland behövs inte ord bara vetskapen om att man inte är ensam.
Det är okej att vara ledsen har jag lärt mig, jag har fått lära mig själv det, det är okej att gråta. Det är okej att inte alltid vara stark, att inte alltid orka med allt, att inte alltid visa sig osårbar. Men jag väljer idag mina stunder när jag får vara ledsen, jag vill fortfarande inte visa det för vem som helst, men jag håller inte heller det inom mig tills det blir en explosion. Jag väljer mina stunder, jag väljer.
Jag är idag 23 år och jag håller på att lära mig hur jag fungerar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)