Mmm det är precis så jag ska skriva varje gång jag hamnar i min svarta grop eller på toppen av berget. Ska skriva på papper vad situationen var, vad jag gjorde helt enkelt. Vad jag kände där och då och vad hade jag för tankar i huvudet just i den stunden. Därefter skriva vad jag gjorde, antingen åt det eller inte alls. Det är lättare sagt än gjort, att minnas precis hur man kände där och då, men är väl det jag behöver göra, behöver fokusera på en sak och bearbeta just den saken för att sedan kunna gå vidare. Nu så händer en sak, sedan fortsätter jag bara på nästa och får väl aldrig en chans att stanna upp och uppfatta vad det faktiskt var... Är väl ett av många saker jag insett nu att jag måste jobba på.
Har kommit fram till att jag har min första livskris iaf och att jag befinner mig i en ganska ingrodd negativspiral där jag inte kan se de positiva sakerna som händer i mitt liv, även fast jag har det rakt framför mig. Tex, jag är 22 år, har fast anställning, egen lägenhet, egen bil, vänner som ställer upp en familj som bryr sig och egentligen har jag hela livet framför mig. Ändå så kan jag inte se det positiva och uppskatta det och bara njuta av det jag har ist så ser jag att jag har ett jobb jag avskyr, en lägenhet som har passerat bästföredatum, en bil som man behöver en extra handbok för att kunna hantera och vännerna är för långt bort lika så familjen. Ja visst har jag sökt till högskolan nu och nu står jag reserv, får svar imorgon... Men jag velar nå fruktansvärt fram och tillbaka mellan att jag kommer in och aldrig någonsin att jag skulle komma in. Tänker bara på att jag borde ha gjort bättre ifrån mig i gymnasiet så att jag hade haft bättre betyg idag att söka högskola med, tänker på att det är mitt fel, vilket det är oxå men blir så arg på det, men på samma gång så är det totalt onödigt. Är ju inget som jag kan påverka på något vis idag, det jag kan göra för att säkra högskolan det är att göra högskoleprov om och om igen tills jag får riktigt bra poäng. Fick bra sist, 0.7, men frågan är nu om det är tillräckligt, om jag är tillräckligt och om jag någonsin kommer vara tillräcklig för någon person att vilja dela sitt liv med.
Uuuh alla dessa OM, VARFÖR och HUR. De är de som driver mig till vansinne just nu, jag försöker göra som jag blev tillsagd och ha fokus på det som är nu. Det som sker nu och inte på vad som kan bli, utan ta en dag åt gången och verkligen vara närvarande i den ist för att tänka att snart blir det annorlunda, snart blir det bättre, snart är det som jag vill. Inget sker av att jag bara sitter och väntar, det sker av att jag gör så måste börja göra, måste ta tag i saker, MEN en sak åt gången, för mycket på en gång och det blir kortslutning hos mig just nu. Det suger för jag är annars, när jag mår bra, vann att ha många bollar i luften och det är oftast då jag mår som bäst oxå. Men inte nu, jag är inte mig själv, jag känner det så tydligt, på så många sätt. Jag brukar vara den där starka, hjälpsamma och lite kaxsiga personen som säger vad hon känner och tycker. Nu går jag runt och säger "det är bra" till alla som fråga och lägger på ett leende...
