Då har det ännu en gång hunnit gå ett tag sedan sist, snabb uppdatering. Matte C kursen sket det sig med. Gick in i väggen, gjorde lite ont i näsan, nee men blev sjukskriven pga utbrändhet. Fick möjlighet att göra ett annat jobb under 5 veckor, tog den chansen. Det gick bra, var skönt att byta vardagens mönster, få komma iväg, jobba bara 3 dagar i veckan och fick byta stad för en stund iaf. Tillbaka på vanliga bygget och bytte arbetsgrupp så känns betydligt bättre nu, men är ju fortfarande nå otroligt trött på det dära...
Så iaf sökt till högskolan, sökte flera olika utbildningar, hoppas komma in på något iaf men tycker jag borde ha en chans. Har inte de sämsta betygen och fick 0.7 på högskoleprovet så borde iaf finnas en chans för mig.. Håller tummar och tår! Frågan är just nu, vad FAN gör jag om jag inte kommer in???? Det är min stora fråga i livet just nu, kan verkligen inte fortsätta så här iaf, det fungerar bara inte. Måste göra något annat, så blir väl att söka andra jobb, men vad fan kan man få för bra betalt jobb som man kan trivas med utan att ha en högskoleutbildning. Ja det återstår väl att se.
Annars så mår jag nu faktiskt bra, behövde den dära "nå botten ordentligt för att kunna klättra upp", var ju inte alls kul men säkert behövligt, av någon dum anledning. Jag kämpar på med jobb och sånt och har en underbar pojkvän som stöttar mig i mina val och beslut, så det är toppen. Känns som man kan ha hittat rätt för en gångs skull. Goare person får man verkligen leta efter som en nål i en höstack. Finns få som han. Är lyckliglottad som har hittat honom.
Det enda som gnager i mig nu är att de flesta av de vänner jag fått här i stan har nu börjat flytta härifrån, är tråkigt men så är livet, inge konstigt med det. Det som är tråkigt är att man tydligen inte alls kan hålla kontakten, inte kan ens skicka något meddelande då och då bara för att höra av sig. Nee den som är kvar i gamla stan glömmer man bort. För mig som då flyttat hit för bara ca 1 år sedan, känner ändå inte jätte många här så tycker väl det är extra synd pga det. Vissa skulle väl säga att jag får skylla mig själv och att jag inte borde klaga medans andra förstår mig och kan relatera till att det inte är så himla lätt att bara gå ut på stan och fråga någon främling "vill du bli min vän?" Det gör man ju bara inte. Men sånt här går i vågor så är inte orolig över det, tycker det bara är tråkigt och synd...
