Situation, Känslor, Tankar och Beteende.

Mmm det är precis så jag ska skriva varje gång jag hamnar i min svarta grop eller på toppen av berget. Ska skriva på papper vad situationen var, vad jag gjorde helt enkelt. Vad jag kände där och då och vad hade jag för tankar i huvudet just i den stunden. Därefter skriva vad jag gjorde, antingen åt det eller inte alls. Det är lättare sagt än gjort, att minnas precis hur man kände där och då, men är väl det jag behöver göra, behöver fokusera på en sak och bearbeta just den saken för att sedan kunna gå vidare. Nu så händer en sak, sedan fortsätter jag bara på nästa och får väl aldrig en chans att stanna upp och uppfatta vad det faktiskt var... Är väl ett av många saker jag insett nu att jag måste jobba på.

Har kommit fram till att jag har min första livskris iaf och att jag befinner mig i en ganska ingrodd negativspiral där jag inte kan se de positiva sakerna som händer i mitt liv, även fast jag har det rakt framför mig. Tex, jag är 22 år, har fast anställning, egen lägenhet, egen bil, vänner som ställer upp en familj som bryr sig och egentligen har jag hela livet framför mig. Ändå så kan jag inte se det positiva och uppskatta det och bara njuta av det jag har ist så ser jag att jag har ett jobb jag avskyr, en lägenhet som har passerat bästföredatum, en bil som man behöver en extra handbok för att kunna hantera och vännerna är för långt bort lika så familjen. Ja visst har jag sökt till högskolan nu och nu står jag reserv, får svar imorgon... Men jag velar nå fruktansvärt fram och tillbaka mellan att jag kommer in och aldrig någonsin att jag skulle komma in. Tänker bara på att jag borde ha gjort bättre ifrån mig i gymnasiet så att jag hade haft bättre betyg idag att söka högskola med, tänker på att det är mitt fel, vilket det är oxå men blir så arg på det, men på samma gång så är det totalt onödigt. Är ju inget som jag kan påverka på något vis idag, det jag kan göra för att säkra högskolan det är att göra högskoleprov om och om igen tills jag får riktigt bra poäng. Fick bra sist, 0.7, men frågan är nu om det är tillräckligt, om jag är tillräckligt och om jag någonsin kommer vara tillräcklig för någon person att vilja dela sitt liv med.

Uuuh alla dessa OM, VARFÖR och HUR. De är de som driver mig till vansinne just nu, jag försöker göra som jag blev tillsagd och ha fokus på det som är nu. Det som sker nu och inte på vad som kan bli, utan ta en dag åt gången och verkligen vara närvarande i den ist för att tänka att snart blir det annorlunda, snart blir det bättre, snart är det som jag vill. Inget sker av att jag bara sitter och väntar, det sker av att jag gör så måste börja göra, måste ta tag i saker, MEN en sak åt gången, för mycket på en gång och det blir kortslutning hos mig just nu. Det suger för jag är annars, när jag mår bra, vann att ha många bollar i luften och det är oftast då jag mår som bäst oxå. Men inte nu, jag är inte mig själv, jag känner det så tydligt, på så många sätt. Jag brukar vara den där starka, hjälpsamma och lite kaxsiga personen som säger vad hon känner och tycker. Nu går jag runt och säger "det är bra" till alla som fråga och lägger på ett leende...

Lista

Dags för en lista över saker jag vill göra, saker jag vill uppleva eller köpa. Lista över allt möjligt och sedan försöka beta av den med en sak åt gången, sätta upp mål och göra det i tur och ordning.

*Klippa och Färga håret hos Aqua.
*Köpa ny säng, riktig dubbelsäng med huvudgavel.
*Träna och äta ordentligt för att nå mitt mål. (ska mäta och väga för att komma fram till vad det målet ska vara)
*Köpa ny dator.
*Köpa ny TV, platt-tv.
*Köpa svarta, riktiga pumps.
*Komma in på högskola. - JAG KOM IN! FALUN HERE I COME!
(*Kommer jag inte in på högskola - Skaffa nytt jobb.)
*Åka en weekend till GBG och bo på hotell och gå på liseberg.
*Åka på solsemester till Grekland.
*Åka till Sälen över minst en weekend.(Idre, men det är samma lika)

Uppdaterad 9/8 -14
Uppdaterad 2/6 -15

Up and down

Då har det ännu en gång hunnit gå ett tag sedan sist, snabb uppdatering. Matte C kursen sket det sig med. Gick in i väggen, gjorde lite ont i näsan, nee men blev sjukskriven pga utbrändhet. Fick möjlighet att göra ett annat jobb under 5 veckor, tog den chansen. Det gick bra, var skönt att byta vardagens mönster, få komma iväg, jobba bara 3 dagar i veckan och fick byta stad för en stund iaf. Tillbaka på vanliga bygget och bytte arbetsgrupp så känns betydligt bättre nu, men är ju fortfarande nå otroligt trött på det dära...

Så iaf sökt till högskolan, sökte flera olika utbildningar, hoppas komma in på något iaf men tycker jag borde ha en chans. Har inte de sämsta betygen och fick 0.7 på högskoleprovet så borde iaf finnas en chans för mig.. Håller tummar och tår! Frågan är just nu, vad FAN gör jag om jag inte kommer in???? Det är min stora fråga i livet just nu, kan verkligen inte fortsätta så här iaf, det fungerar bara inte. Måste göra något annat, så blir väl att söka andra jobb, men vad fan kan man få för bra betalt jobb som man kan trivas med utan att ha en högskoleutbildning. Ja det återstår väl att se.

Annars så mår jag nu faktiskt bra, behövde den dära "nå botten ordentligt för att kunna klättra upp", var ju inte alls kul men säkert behövligt, av någon dum anledning. Jag kämpar på med jobb och sånt och har en underbar pojkvän som stöttar mig i mina val och beslut, så det är toppen. Känns som man kan ha hittat rätt för en gångs skull. Goare person får man verkligen leta efter som en nål i en höstack. Finns få som han. Är lyckliglottad som har hittat honom.

Det enda som gnager i mig nu är att de flesta av de vänner jag fått här i stan har nu börjat flytta härifrån, är tråkigt men så är livet, inge konstigt med det. Det som är tråkigt är att man tydligen inte alls kan hålla kontakten, inte kan ens skicka något meddelande då och då bara för att höra av sig. Nee den som är kvar i gamla stan glömmer man bort. För mig som då flyttat hit för bara ca 1 år sedan, känner ändå inte jätte många här så tycker väl det är extra synd pga det. Vissa skulle väl säga att jag får skylla mig själv och att jag inte borde klaga medans andra förstår mig och kan relatera till att det inte är så himla lätt att bara gå ut på stan och fråga någon främling "vill du bli min vän?" Det gör man ju bara inte. Men sånt här går i vågor så är inte orolig över det, tycker det bara är tråkigt och synd...

Går framåt!

Ja nu var det ett tag sedan igen... Har hunnit hända en del, till och börja med så är det nytt år! Kom in på Matte C kursen och håller på att läsa den nu, kan säga - inte fan är det lätt iaf! Men jag kämpar på!

Har även kommit igång helt och hållet med träning nu, tränar 3-4 gånger i veckan, varierar mellan NTC-appen och att jobba. Har fått hantlar i julklapp av mor och far så har tillomed kunnat avancera min träning. Det känns bra och jag tycker faktiskt att det är kul att träna och jag ser fram emot det nu. Innan jag började träna i höstas så hade jag inte tränat på ca 7 år. Men ibland måste man få inse saker i sin egen takt och i sin egen tid i livet.

Har även börjat söka mig vidare med jobb och till en annan stad, hur det kommer gå och så det återstår att se. När det blir av är väl den stora frågan, Om det blir av är ett självklart! Så söker jobb och kommer söka högskola till hösten, hur det hela blir, det vet ingen... Har ju nu något mer som lockar i denna stad så nu ser jag ännu mera fram emot att få komma dit och börja mitt nya liv. Mår betydligt bättre nu för tiden och har bara blivit bättre sedan i september, det är mycket skönt!

Det framåt nu och försöker vara positiv i vissa stunder är det ändå svårt även fast jag har stöd från nära och kära. Men känns som att livet kommer bli ljusare nu och ännu mer lättare och positivare. Det är skönt.