2013/10/09

Födelsedag

Ångesten börjar uppstå, dagarna räknas ned och snart är dagen här som jag fasat i snart ett år. Med andra ord sedan denna dag var sist så har det snart gått ett helt år, förr året var denna dagen åt helvete. Var inte alls kul...

Var tänkt att det skulle bli ett party med en del vänner över, men en efter en sa de att de inte kunde komma av olika anledningar. Tillslut skulle de bara bli en liten middag men det blev ett missförstånd och det sket sig oxå så där satt jag ensam och ingen kom för att gratta mig. Jag har alltid varit noggrann med att fira mina vänner och komma ihåg deras dag och försökt göra den dagen speciell på något vis iaf. Men ingen gjorde det för mig.

Min dåvarande sambo fick jag nästintill säga till honom för att han skulle göra något för mig. Så ska det inte vara anser jag, vänner och familj ska vakta upp på den som fyller år utan att den personen ska be om det, det är inte rätt... I min familj har vi tex alltid väckt den som fyller med frukost på sängen och en liten present. Det är kanske mer än vad andra gör men då det är vad jag är van med så var det väldigt konstigt och obehagligt att inte få något alls, att ingen uppmärksammade det överhuvudtaget.

Idag har jag ingen sambo eller pojkvän för den delen, men jag har underbara vänner idag som jag vet eller hoppas iaf kommer minnas min dag och säga något åtminstånde, jag förväntar mig inte en parad för mig men jag hoppas ändå på något som visar att de minns och att de bryr sig om mig.

Folk säger till mig att det är bra att prata med vänner och familj när jag får ångest eller det blir för mycket på en gång. Dock känner jag att detta är något jag inte vill prata om högt för jag vill inte att folk ska "take pitty on me" och därför fira mig, det är inte rätt. Så jag är tyst och hoppas att någon iaf kommer komma ihåg min dag detta år. Men jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag kommer må ännu sämre om det blir en  repris av förra året, kommer skylla på mig själv för att det måste vara nå fel på mig, kommer skylla på mig själv för att jag inte sa något, men vad kommer det hjälpa... Inte alls egentligen, men kommer med största sannolikhet vara så det blir då...


Inga kommentarer: