Sortera

I hopp om att få lite struktur och sortering på mina tankar och vad som komma skall.

Just nu,
- Tenta
- Omtenta
- Utsparkparty
- Bartömning/sittning

Oro: Att klara tentorna, att få pengarna att räcka tills nästa gång pengar kommer in på kontot men att ändå kunna delta i så mycket som möjligt. Att jag verkligen kommer kunna ha kul och njuta av den sista veckan i skolan innan sommarlovet.

Under sommaren,
- Jobba så mycket jag kan.
- Åka hem till familjen ca 1 vecka
- Träna
- Göra saker JAG mår bra utav.
- Åka på partykryssning i slutet av augusti.

Oro: Att jag inte kommer få jobba så mycket som jag hoppats på, och därmed kommer inte få så mycket i lön jag hoppas. Att ha för lite pengar för att gå runt i sommar. Att jag kommer bli uttråkad och inte ha några att umgås med då de flesta åker hem över hela sommaren. Men på samma gång kan det va skönt att ha egentid.

Det är mycket att tänka på nu, men försöker ta en sak åt gången. Idag är det tentaplugg som står på schemat!

Muren faller.

Klockan var 23:00, måndagen den 1 Juni 2015.
Jag kliver in i duschen, måste duscha för jag ska jobba imorgon tänker jag, måste ju se någorlunda pigg och fräsch ut. Kan ju inte se ut som jag legat i sängen i 3 dagar... Fast det egentligen är precis det jag gjort, men det orkar jag inte visa för nytt folk, främmande folk, folk som fortfarande försöker få en uppfattning om vem jag är.

Jag duschar, det går bra. Det går okej, det går åt helvete. Jag gråter, i duschen, medans jag sköljer ur det sista balsamet ur mitt hår. Det går inte att hantera detta längre, jag gråter men jag känner inte tårarna, känner bara vattnet som rinner ned för min hud, ned för min kropp. Jag blev helt lam. Jag låter mig själv gråta, låter mig själv verkligen få vara ledsen, tillåter mig själv att verkligen släppa ut allt jag samlat på mig den senaste tiden, vilket är mycket.

Det var inget som plötsligt hände som just i denna stund fick mig att börja gråta. Så varför gråter jag då? Jag gråter alla tårar jag hållit inne innan resan till Tallinn, när jag funderade på hur jag skulle få ihop resten av månaden. Jag gråter för att även fast resan till Tallinn var oerhört kul så var den jobbig och påfrestande, mycket folk man inte känner, nära inpå en, många på en gång. Konflikter uppstod och sårande ord sades, men där och då bet jag ihop, jag ville inte visa mig svag, jag ville inte visa mig sårad, jag vill inte att en person ska ha en påverkan på mig. Kom hem i två dagar, för lite sömn, jobba två heltidspass, för att sedan åka till Stockholm i fyra dagar. Fyra dagar som var ännu mer givande för själen men också utmattande, fick umgås med goda vänner och njuta av livets tillvaro, på samma gång som viss under liggande irritation fanns kvar, den gnagde, och vid minsta lilla irritation som uppstod så blev den gånger åtta åtminstone. God mat, The Color Run, Underbara vänner och Eurovision, det är den bästa sammanfattningen av Stockholm.

För att sen komma tillbaka hem och hoppas på att få lugn och ro, tid att återhämta sig från de alla upplevelserna som tar en tid att bearbeta och få sjunka in. Men upptäcker då att den person man försökt lära känna de senaste månader inte alls visar sig vara den man trodde, trodde jag hade förstått mig på personen, trodde han förstod sig på mig, iallafall en större den än det visade sig. Att hantera detta nu ovanpå allt annat som redan ligger som obearbetat och gnager och sedan koppla bort det under dagtid för att fokusera på skolan. Att på kvällstid plugga inför kommande dag och även tänka igenom hur man vill go vidare med denna person. Om man vill gå vidare. Hur skulle man gå vidare?

På detta vis har jag försökt hålla mig vid vattenytan för att få luft de senaste veckorna, vattnet drar mig ned till slut. Hela "jag-mår-bra-muren" faller, och den faller inte lätt, den faller som om det vore slutet på andra världskriget, hela jag faller. Vem tar emot mig?

Jag har idag inte många men o så underbara vänner som finns där för mig när jag hamnar i mina mörka perioder, de är mina skyddsänglar och jag vet inte vad jag skulle göra utan de. Tre är mitt tur nummer, tre stycken änglar har jag som vakar över mig. De är ljuset i mitt oändliga mörker! J, S & T<3 nbsp="" p="">
Jag duschar, jag gråter, muren faller, jag har ingen kontroll, jag kan inte sluta, ringer en ängel ihop om något, vet inte vad men vet att ängeln kan hjälpa mig på något vis. Och det gör ängeln min också även denna gång, jag sitter ihopkurad i soffan och behöver inte säga något alls, han finns där på andra sidan telefonen och det är allt jag behöver i just den stunden för att kunna lugna mig. Ibland behövs inte ord bara vetskapen om att man inte är ensam.

Det är okej att vara ledsen har jag lärt mig, jag har fått lära mig själv det, det är okej att gråta. Det är okej att inte alltid vara stark, att inte alltid orka med allt, att inte alltid visa sig osårbar. Men jag väljer idag mina stunder när jag får vara ledsen, jag vill fortfarande inte visa det för vem som helst, men jag håller inte heller det inom mig tills det blir en explosion. Jag väljer mina stunder, jag väljer.

Jag är idag 23 år och jag håller på att lära mig hur jag fungerar. 

Situation, Känslor, Tankar och Beteende.

Mmm det är precis så jag ska skriva varje gång jag hamnar i min svarta grop eller på toppen av berget. Ska skriva på papper vad situationen var, vad jag gjorde helt enkelt. Vad jag kände där och då och vad hade jag för tankar i huvudet just i den stunden. Därefter skriva vad jag gjorde, antingen åt det eller inte alls. Det är lättare sagt än gjort, att minnas precis hur man kände där och då, men är väl det jag behöver göra, behöver fokusera på en sak och bearbeta just den saken för att sedan kunna gå vidare. Nu så händer en sak, sedan fortsätter jag bara på nästa och får väl aldrig en chans att stanna upp och uppfatta vad det faktiskt var... Är väl ett av många saker jag insett nu att jag måste jobba på.

Har kommit fram till att jag har min första livskris iaf och att jag befinner mig i en ganska ingrodd negativspiral där jag inte kan se de positiva sakerna som händer i mitt liv, även fast jag har det rakt framför mig. Tex, jag är 22 år, har fast anställning, egen lägenhet, egen bil, vänner som ställer upp en familj som bryr sig och egentligen har jag hela livet framför mig. Ändå så kan jag inte se det positiva och uppskatta det och bara njuta av det jag har ist så ser jag att jag har ett jobb jag avskyr, en lägenhet som har passerat bästföredatum, en bil som man behöver en extra handbok för att kunna hantera och vännerna är för långt bort lika så familjen. Ja visst har jag sökt till högskolan nu och nu står jag reserv, får svar imorgon... Men jag velar nå fruktansvärt fram och tillbaka mellan att jag kommer in och aldrig någonsin att jag skulle komma in. Tänker bara på att jag borde ha gjort bättre ifrån mig i gymnasiet så att jag hade haft bättre betyg idag att söka högskola med, tänker på att det är mitt fel, vilket det är oxå men blir så arg på det, men på samma gång så är det totalt onödigt. Är ju inget som jag kan påverka på något vis idag, det jag kan göra för att säkra högskolan det är att göra högskoleprov om och om igen tills jag får riktigt bra poäng. Fick bra sist, 0.7, men frågan är nu om det är tillräckligt, om jag är tillräckligt och om jag någonsin kommer vara tillräcklig för någon person att vilja dela sitt liv med.

Uuuh alla dessa OM, VARFÖR och HUR. De är de som driver mig till vansinne just nu, jag försöker göra som jag blev tillsagd och ha fokus på det som är nu. Det som sker nu och inte på vad som kan bli, utan ta en dag åt gången och verkligen vara närvarande i den ist för att tänka att snart blir det annorlunda, snart blir det bättre, snart är det som jag vill. Inget sker av att jag bara sitter och väntar, det sker av att jag gör så måste börja göra, måste ta tag i saker, MEN en sak åt gången, för mycket på en gång och det blir kortslutning hos mig just nu. Det suger för jag är annars, när jag mår bra, vann att ha många bollar i luften och det är oftast då jag mår som bäst oxå. Men inte nu, jag är inte mig själv, jag känner det så tydligt, på så många sätt. Jag brukar vara den där starka, hjälpsamma och lite kaxsiga personen som säger vad hon känner och tycker. Nu går jag runt och säger "det är bra" till alla som fråga och lägger på ett leende...

Lista

Dags för en lista över saker jag vill göra, saker jag vill uppleva eller köpa. Lista över allt möjligt och sedan försöka beta av den med en sak åt gången, sätta upp mål och göra det i tur och ordning.

*Klippa och Färga håret hos Aqua.
*Köpa ny säng, riktig dubbelsäng med huvudgavel.
*Träna och äta ordentligt för att nå mitt mål. (ska mäta och väga för att komma fram till vad det målet ska vara)
*Köpa ny dator.
*Köpa ny TV, platt-tv.
*Köpa svarta, riktiga pumps.
*Komma in på högskola. - JAG KOM IN! FALUN HERE I COME!
(*Kommer jag inte in på högskola - Skaffa nytt jobb.)
*Åka en weekend till GBG och bo på hotell och gå på liseberg.
*Åka på solsemester till Grekland.
*Åka till Sälen över minst en weekend.(Idre, men det är samma lika)

Uppdaterad 9/8 -14
Uppdaterad 2/6 -15

Up and down

Då har det ännu en gång hunnit gå ett tag sedan sist, snabb uppdatering. Matte C kursen sket det sig med. Gick in i väggen, gjorde lite ont i näsan, nee men blev sjukskriven pga utbrändhet. Fick möjlighet att göra ett annat jobb under 5 veckor, tog den chansen. Det gick bra, var skönt att byta vardagens mönster, få komma iväg, jobba bara 3 dagar i veckan och fick byta stad för en stund iaf. Tillbaka på vanliga bygget och bytte arbetsgrupp så känns betydligt bättre nu, men är ju fortfarande nå otroligt trött på det dära...

Så iaf sökt till högskolan, sökte flera olika utbildningar, hoppas komma in på något iaf men tycker jag borde ha en chans. Har inte de sämsta betygen och fick 0.7 på högskoleprovet så borde iaf finnas en chans för mig.. Håller tummar och tår! Frågan är just nu, vad FAN gör jag om jag inte kommer in???? Det är min stora fråga i livet just nu, kan verkligen inte fortsätta så här iaf, det fungerar bara inte. Måste göra något annat, så blir väl att söka andra jobb, men vad fan kan man få för bra betalt jobb som man kan trivas med utan att ha en högskoleutbildning. Ja det återstår väl att se.

Annars så mår jag nu faktiskt bra, behövde den dära "nå botten ordentligt för att kunna klättra upp", var ju inte alls kul men säkert behövligt, av någon dum anledning. Jag kämpar på med jobb och sånt och har en underbar pojkvän som stöttar mig i mina val och beslut, så det är toppen. Känns som man kan ha hittat rätt för en gångs skull. Goare person får man verkligen leta efter som en nål i en höstack. Finns få som han. Är lyckliglottad som har hittat honom.

Det enda som gnager i mig nu är att de flesta av de vänner jag fått här i stan har nu börjat flytta härifrån, är tråkigt men så är livet, inge konstigt med det. Det som är tråkigt är att man tydligen inte alls kan hålla kontakten, inte kan ens skicka något meddelande då och då bara för att höra av sig. Nee den som är kvar i gamla stan glömmer man bort. För mig som då flyttat hit för bara ca 1 år sedan, känner ändå inte jätte många här så tycker väl det är extra synd pga det. Vissa skulle väl säga att jag får skylla mig själv och att jag inte borde klaga medans andra förstår mig och kan relatera till att det inte är så himla lätt att bara gå ut på stan och fråga någon främling "vill du bli min vän?" Det gör man ju bara inte. Men sånt här går i vågor så är inte orolig över det, tycker det bara är tråkigt och synd...

Går framåt!

Ja nu var det ett tag sedan igen... Har hunnit hända en del, till och börja med så är det nytt år! Kom in på Matte C kursen och håller på att läsa den nu, kan säga - inte fan är det lätt iaf! Men jag kämpar på!

Har även kommit igång helt och hållet med träning nu, tränar 3-4 gånger i veckan, varierar mellan NTC-appen och att jobba. Har fått hantlar i julklapp av mor och far så har tillomed kunnat avancera min träning. Det känns bra och jag tycker faktiskt att det är kul att träna och jag ser fram emot det nu. Innan jag började träna i höstas så hade jag inte tränat på ca 7 år. Men ibland måste man få inse saker i sin egen takt och i sin egen tid i livet.

Har även börjat söka mig vidare med jobb och till en annan stad, hur det kommer gå och så det återstår att se. När det blir av är väl den stora frågan, Om det blir av är ett självklart! Så söker jobb och kommer söka högskola till hösten, hur det hela blir, det vet ingen... Har ju nu något mer som lockar i denna stad så nu ser jag ännu mera fram emot att få komma dit och börja mitt nya liv. Mår betydligt bättre nu för tiden och har bara blivit bättre sedan i september, det är mycket skönt!

Det framåt nu och försöker vara positiv i vissa stunder är det ändå svårt även fast jag har stöd från nära och kära. Men känns som att livet kommer bli ljusare nu och ännu mer lättare och positivare. Det är skönt.

Komma skall...

Ja tiden rullar på och nu kan jag med handen på hjärtat säga att så bra som jag mår idag och har gjort de senaste 2 månaderna iaf har jag inte mått på väldigt länge. Känner som en riktigt stor sten har lyfts från mina axlar och jag faktiskt kan andas igen och leva mitt liv.

Jag söke ju till Matte C kurs i november och har nu fått besked att jag blev antagen till den så nu blir det att plugga lite igen då. Är riktigt taggad och motiverad, har även underbara vänner som erbjudit att hjälpa mig med kursen så jag verkligen förstår den och lär mig något för en gångs skull. Så det känns toppen, behöver bara få hem min lärobok som jag beställt nu så är jag redo att börja.

Men först är det jul och nyårsfirande på schemat, julen kommer spenderas med familjen och släkten och nyår kommer spenderas med vännerna och vi har planerat en ordentlig nyårsmiddag så kommer bli riktigt trevligt, kan ju inte bli annat när man får vara med de man trivs som bäst med.

Planerna på flytt, plugg och ev nytt jobb är satta i rullning nu iaf och det känns skönt. Äntligen händer det något och jag får göra precis som jag vill och vad jag vill. Så håller på att skriva om mitt CV för att börja söka jobb efter festligeheterna och sen i vår blir det att göra högskoleprovet och söka till högskola. Får jag jobb tidigare så vore det toppen, är så trött på det jag gör idag så nu är det dags att gå vidare. Jobbat där i ca 2 år så nu är det dags!

Boende i nya staden är halv fixat, har några alternativ att välja mellan åtminstone så det känns bra att jag vet att det finns, så jag inte behöver oroa mig över det. Siktar på att vara inneboende hos någon till en början iaf och försöka hitta lägenhet så fort det är möjligt, dock är det ganska svårt så får se hur det går med det. Men en sak åt gången nu...

Är bara så oerhört taggad på var de kommande 6 månaderna har att bjuda på! :D

Dags att sätta bollen i rullning!

Nästa vecka är det dags att söka till Matte C kursen som jag ska läsa under vintern. Känner mig ordentligt taggat för den och vill bara börja redan nu. Har faktiskt känt så i några veckor så det känns som att detta kommer gå bra, känner att jag för en gångs skull verkligen vill lära mig och klara mig igenom hela kursen bra oxå. Menar med det att inte bara flyta igenom utan jag ska göra allt jag kan och lite till, ska verkligen satsa allt på denna kurs nu.

Vi verkligen kunna ta mig vidare och börja plugga nu. Vill få en ordentlig utbildning framför allt, men vill även känna på hela studentlivet en gång i mitt liv iaf så varför inte passa på det nu. Men känner att jag behöver komma vidare, vill inte sitta fast med det jag gör idag resten av mitt liv. Det är inte vad jag föreställde mig som min karriär. Vill ändå göra något mer än vad jag gör idag även fast jag trivs med det jobb jag har idag. Men kul att få prova på olika saker tills man hittar det man verkligen brinner för och vill jobba med. Vad det nu är, ja det är en bra fråga!?

Lyssna kan alla med förstå är det svåra.

Jag vill inte lägga mina problem, tankar och min ångest på någon annan. Det jag känner vill jag inte att någon ska känna. Det är inte kul. Men jag behöver ha någon som jag kan prata med, jag behöver veta att det finns någon som jag kan prata med när som helst. Detta utan att jag ska uppfattas som dryg, på eller allmänt jobbig. Jag vill inte uppfattas som en person som inte kan gå vidare, som eltar och som bara nöter samma sak om och om igen. Men för mig är det inte samma sak om och om, för mig är det saker som hela tiden utvecklas, förändras eller jag får ny info om. För andra kan jag förstå om det upplevs som samma historia om och om igen, men för mig är det inte det.

Jag vet inte hur jag ska göra. För jag vill inte tvinga mig på någon men jag behöver fortfarande ha någon att vända mig till när det blir jobbigt. Jaja visst kan man prata med såna som får betalt för att lyssna på folks problem, men vad hjälper det mig när jag nu sitter här 23 på kvällen och skulle behöva prata med någon. De finns bara tillgängliga på vissa tider och det funkar inte för mig...

Många kan säga att de förstår och vet precis vad man ska göra, men det funkar inte riktigt så... Man kan prata om det, men när man väl sitter där så funkar det inte som man riktigt vill...


"Behöver tala ut, behöver spy galla
Ingen berörs, Ingen förstår
Många lyssnar, inte alla
Lyssna kan alla men förstå är det svåra."

Födelsedag

Ångesten börjar uppstå, dagarna räknas ned och snart är dagen här som jag fasat i snart ett år. Med andra ord sedan denna dag var sist så har det snart gått ett helt år, förr året var denna dagen åt helvete. Var inte alls kul...

Var tänkt att det skulle bli ett party med en del vänner över, men en efter en sa de att de inte kunde komma av olika anledningar. Tillslut skulle de bara bli en liten middag men det blev ett missförstånd och det sket sig oxå så där satt jag ensam och ingen kom för att gratta mig. Jag har alltid varit noggrann med att fira mina vänner och komma ihåg deras dag och försökt göra den dagen speciell på något vis iaf. Men ingen gjorde det för mig.

Min dåvarande sambo fick jag nästintill säga till honom för att han skulle göra något för mig. Så ska det inte vara anser jag, vänner och familj ska vakta upp på den som fyller år utan att den personen ska be om det, det är inte rätt... I min familj har vi tex alltid väckt den som fyller med frukost på sängen och en liten present. Det är kanske mer än vad andra gör men då det är vad jag är van med så var det väldigt konstigt och obehagligt att inte få något alls, att ingen uppmärksammade det överhuvudtaget.

Idag har jag ingen sambo eller pojkvän för den delen, men jag har underbara vänner idag som jag vet eller hoppas iaf kommer minnas min dag och säga något åtminstånde, jag förväntar mig inte en parad för mig men jag hoppas ändå på något som visar att de minns och att de bryr sig om mig.

Folk säger till mig att det är bra att prata med vänner och familj när jag får ångest eller det blir för mycket på en gång. Dock känner jag att detta är något jag inte vill prata om högt för jag vill inte att folk ska "take pitty on me" och därför fira mig, det är inte rätt. Så jag är tyst och hoppas att någon iaf kommer komma ihåg min dag detta år. Men jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag kommer må ännu sämre om det blir en  repris av förra året, kommer skylla på mig själv för att det måste vara nå fel på mig, kommer skylla på mig själv för att jag inte sa något, men vad kommer det hjälpa... Inte alls egentligen, men kommer med största sannolikhet vara så det blir då...

Saknar...

Det finns vissa saker som jag saknar när det kommer till att vara i ett förhållande. Några av de sakerna är att ha någon vid sin sida när man sover, att någon välkomnar en hem, saknar att ha någon att äta middag tsm med - börjar bli tråkigt att äta själv framför tv:en. Det finns så många saker som jag skulle kunna rabbla upp men dessa tre är de som poppat upp i huvet mest den senaste tiden.

Dessa är saker som kommer av automatik när man väl är i ett förhållande, men nu när jag inte är i något så kom jag att tänka på att de är dessa saker som jag verkligen saknar. Dessa vardags sakerna är de som betyder mest på ett sätt och ändå är det de sakerna som man tar för givet lättast. Men det är även dessa sakerna som jag saknar som mest idag. Konstigt tycker jag på ett sett, men ändå inte. Det blir ju en del av vardagen så...

Sen börjar jag tänka och filosofera och inser på något vis att varför jag saknar dessa saker är på något vis för jag saknar att ha någon att berätta om min dag för. Lika så att ha någon som frågar hur man dag varit. Det är så litet men gör så mycket, är intressant hur någon så "liten" schest kan man tycka, kan påverka och göra så mycket för en person...